Det finns vissa ord och begrepp som inte bör blandas ihop. Om vi gör det bidrar vi till att upprätthålla en olycklig förvirring. Två sådana ord är individ och person. Om vi blandar ihop dem förvränger vi vår uppfattning om verkligheten — eller den förvrängs passivt för oss — och denna förvrängning tjänar vissa intressen på, men inte vår potentiella mänsklighet och definitivt inte vår omdömesförmåga.Tänk dig ett sjukhus, en fysiskt koncentererad del av vårdapparaten. Där finns olika roller, olika perspektiv, olika funktioner i apparaten: patient, personal, närstående. Ett sjukhus, ja, hela vårdapparaten, består av en rad sammanlänkade tankekonstruktioner, fokuserade i vissa byggnader och i väldefinierade arbetsuppgifter. Som patient, mottagare av vård i apparten, kommer jag in i det konkreta systemet utifrån, som en input, och en serie väletablerade rutiner sätts i gång. Jag vårdas (observera passivformen, som också impliceras av själva ordet patient; motsatsen är agent, den som gör något). Vem är då jag? Vad är då jag?

 

Menu

Vårdapparaten och den mänskliga faktorn

Per Johansson

Per Johansson

Fri forskare, idéhistoriker och fil dr i Humanekologi

[Föredrag vid Region Kronobergs FoU-enhets 20-årsjubileum, 2 oktober 2018]

Det finns vissa ord och begrepp som inte bör blandas ihop. Om vi gör det bidrar vi till att upprätthålla en olycklig förvirring. Två sådana ord är individ och person. Om vi blandar ihop dem förvränger vi vår uppfattning om verkligheten — eller den förvrängs passivt för oss — och denna förvrängning tjänar vissa intressen på, men inte vår potentiella mänsklighet och definitivt inte vår omdömesförmåga.

Tänk dig ett sjukhus, en fysiskt koncentererad del av vårdapparaten. Där finns olika roller, olika perspektiv, olika funktioner i apparaten: patient, personal, närstående. Ett sjukhus, ja, hela vårdapparaten, består av en rad sammanlänkade tankekonstruktioner, fokuserade i vissa byggnader och i väldefinierade arbetsuppgifter. Som patient, mottagare av vård i apparaten, kommer jag in i det konkreta systemet utifrån, som en input, och en serie väletablerade rutiner sätts i gång. Jag vårdas (observera passivformen, som också impliceras av själva ordet patient; motsatsen är agent, den som gör något). Vem är då jag? Vad är då jag?

Jag är en människa. Så vad är det, en människa? Denna fråga är ju relevant i absolut alla sammanhang, inte bara i min roll som patient på ett sjukhus. Men på vilket sätt är den specifikt relevant i vårdsammanhang? Vad eller vem är det som vårdas? En individ? En person?

Ordet individ kommer från latinets individuum (motsvaras av grekiskans atomos) — en distinkt sak eller varelse, skild från andra saker eller varelser. En mänsklig individ är således en människa sedd som åtskild från andra människor.

Ordet person kommer från latinets persona, vars ursprungliga betydelse är mask, det vill säga roll i ett drama. Senare kom det att betyda en mänsklig varelse med vissa egenskaper — förnuft, moral, medvetande, en varelse ofrånkomligen ingår i specifika sociala relationer. Denna innebörd fick en extra stark konnotation i kristendomen i vilken en människa är ”Guds avbild”, något som, mera metafysiskt uttryckt, innebär att verklighetens själva grund är personlig. Verkligheten är då inte objektiv utan relationell och mänskliga relationer återspeglar därmed verklighetens aktuella karaktär. Om relationerna är dåliga blir det illa i själva verkligheten. Individer, atomer, däremot, är objektivt observerade, distinkta saker vilka i sig saknar fundamental betydelse för verkligheten. Individer är bara komponenter i världen.

Låt oss relatera detta till tre väsentliga ingredienser i vårdapparaten: vetenskap, organisation respektive omdöme. Vad vi har här är tre former av kunskap som går in i varandra, men som var och en också följer sina egna premisser, har sin egen inneboende logik. Den mest personliga av dessa kunskapsformer är omdömet. Vetenskap respektive organisation är i sig mera opersonliga, men kräver samtidigt omdöme för att kunna utövas och användas adekvat. Så på sätt och vis är omdöme (fronesis) i slutändan den mest fundamentala kunskapsformen. Man skulle här även kunna tala om urskillning, om förmågan att utöva urskillning (gr. diakrino).

Men vad styr vårdapparaten? Vårdapparaten är mest av allt en organisation. Och när det gäller att organisera mänskliga aktiviteter skedde ett avgörande skifte i och med industrialiseringen av ekonomin och därmed av samhället. I det resulterande moderna samhället har en rad olika organistationsideologier sett dagens ljus: taylorism (specialisering, centralisering), lean production (eliminera allt ”onödigt”), new public management (mätning, utvärderingar, dokumentation). Alla dessa laborerar definitionsmässigt med individer, med atomära komponenter, inte med personer. Specialisering, centralisering, att eliminera allt ”onödigt”, att mäta, utvärdera och dokumentera — allt detta medför också vissa värdemässiga prioriteringar. Det som prioriteras är framför allt effektivitet och kontroll.

Nu är det ju inte så, att effektivitet och kontroll nödvändigtvis är några dåliga värden att rätta sig efter. Men de innebär en risk, kan man säga. Ty vad får det för följder när man organiserar vården efter mönster från industriell produktion? Rent konkret blir följden att patienter processas i olika steg vid olika stationer, att personal fullföljer vissa definierade uppgifter i processen, medan anhöriga och närstående undrar vad som händer. (Patienter och närstående som har insikt i processerna har emellanåt klara fördelar jämfört med dem som inte har en aning om dem.)

Taylorism, lean production, new public management är tankekonstruktioner. När en sådan tankekonstruktion väl har realiserats i, säg, en ”vårdapparat”, då existerar den och utövar ett inflytande i yttervärlden och styr därmed kraftfullt människors beteenden. Med andra ord kommer ett sjukhus, en vårdinrättning, hela vårdapparaten att bokstavligen bestå av en rad sammanlänkade dylika tankekonstruktioner. Som patient, som personal eller som närstående sorteras jag in i dessa på olika sätt, men alltid på konstruktionens premisser. Och alltid främst som individ, som en atomär komponent i en serie höggradigt mekaniserade processer.

Vad är då denna fantastiska konstruktion till för? Den är till för att hjälpa sjuka och skadade människor. Konstruktionen är egentligen till för personer, men när man kommer in i apparaten, när man blir en komponent i dess processer, då blir man en individ. Rent förståelsemässigt går det också att se det från andra hållet och fråga sig: Är kanske människan i lika hög grad till för vårdapparaten?

Qui bono? Vem tjänar på konstruktionen? Vad kan tjäna på vetenskapen? En abstrakt kunskapsproduktion; ekonomin. Vad kan tjäna på tekniken? Utvecklandet av apparater; ekonomin. Vad kan tjäna på organisationen, på byråkratin? Arbetsmarknaden; ekonomin. Allt detta gynnas av själva flödet av patienter genom apparaten.

Men vad är det som gynnar personen i detta? Om vårdapparaten i stor utsträckning är byråkratiskt, tekniskt och bokföringsmässigt organiserad — hur stort utrymme finns det för utövande av mänskligt omdöme? I synnerhet i just en vårdapparat måste väl ändå personers omdöme vara av särskild vikt, oavsett deras funktion som komponenter?

Ett annat namn för mänskligt omdöme är den mänskliga faktorn. Detta uttryck har oftast en negativ klang, vilket innebär en teknikcenterad värdering. Om något går fel i ett tekniskt system och inget tekniskt fel finns, så är det någon människas fel. Omdömet brast. Ju mera man betonar denna association desto svårare blir det att se den mänskliga faktorns positiva sida, nämligen att denna består i själva möjligheten att utöva omdöme. Eliminera den mänskliga faktorn och alla mänskliga, personliga, omdömen i positiv mening kommer också att försvinna.

Lite innan jag höll det här föredraget i Växjö kunde man i DN läsa en intervju med en läkare i Lund: ”i en alltmer byråkratiserad sjukvård reduceras patienterna till att bli delar i en produktionsapparat och inte till att vara människor i behov av omsorg”. Vad skulle hända om en läkare insisterar på att utöva sitt omdöme (vilket egentligen har en stark status; betänk läkareden)? Eftersom detta utövande oundvikligen kan ta lite tid, hur skulle apparaten reagera? Flödet, effektiviteten, stoppas ju i så fall lätt upp. Var går gränsen för när ett organisatoriskt system slutar främja mänskliga syften, slutar bry sig om personer och börjar överföra sin rent administrativa och tekniska logik på hanterandet av människorna, så att de faktiskt upphör att behandlas som personer och blir individer, atomer, komponenter i systemets abstrakta funktionalitet?

Min poäng är inte ett heltäckande argument mot organisatoriska rutiner, eller ens mot en viss ”apparatighet”. Sådant kan vara exakt vad som behövs för vissa typer av sjukdomar eller skador. Snabbhet och effektivitet är då nödvändigt och en effektiv apparat är i så fall oundgänglig. Men väldigt mycket som nu äger rum i vårdapparaten har inte alls den karaktären, utan skulle vinna på om utövande av personligt omdöme fick en mera fundamental plats och roll. Det finns med andra ord en gräns för när ”apparatigheten” förlorar sitt egenvärde. Om den gränsen passeras, vad gör man då? Vad som från början var en tankekonstruktion är ju realiserad i byggnader, rutiner och bestämmelser. De rubbas därmed inte så lätt, inte ens när de har gått över gränsen för vad som är mänskligt, personligt, eftersträvansvärt.

Den fråga jag landar i blir: Hur skulle en vårdorganisation se ut om dess användande av vetenskap, teknik och organistationsformer verkligen byggde på en fundamental avsikt att odla och främja mänskligt omdöme — hos såväl ”patienter” som ”personal” som ”närstående”? 

Artikeln är tidigare publicerad i tidskriften Mooria och här återgiven med artikelförfattarens tillstånd.