Utanförskapsretoriken skapar ökade klyftor

Ingen ska behöva hamna i utanförskap, heter det. Men bakom den omtänksamma retoriken döljer sig ett cyniskt spel, möjliggjort genom övergången från generell välfärdspolitik till en arbetslinje som i och för sig skapar jobb, men bara till priset av ökande klyftor. Utanförskapsretoriken är obehaglig på många sätt, men allra mest när den används för att mörka den systematiska omfördelningen av resurser från dem ”i utanförskap” till redan priviligerade grupper i samhället; tydligt avläsbar i hur arbetslösheten bland svenskfödda och högutbildade hela tiden minskar samtidigt som den lika stadigt ökar hos andra grupper. Hur hänger detta ihop?

Utgångspunkten är ideologisk: arbete i utbyte mot lön har ett värde, annat arbete räknas inte. Synsättet gör det möjligt att exempelvis påstå att arbetslösa i åtgärder är dyrare för samhället än samma personer i fullsubventionerade jobb, samtidigt som de i båda fallen i realiteten uppbär statlig lön. Att ingen ifrågasätter detta synsätt gör det också politiskt möjligt att kräva att alla måste stå till arbetsmarknadens förfogande: även sjuka, långtidsarbetslösa och nyanlända. För att folk inte ska ”bli kvar i utanförskap” kan de sedan tvingas in i olika åtgärder som ska göra dem ”mer anställningsbara”. Väl där används de som mänsklig råvara i en industriproduktion som förvisso skapar jobb – men inte till dem, utan till mer välbeställda grupper i samhället.

Exempelvis skapas hela tiden nya byråkratjobb i den svällande kontrollapparat som administrerar arbetslöshet, sjukförsäkringar med mera. Utbildningskraven på dessa jobb höjs dessutom ständigt, vilket garanterar att de som växt upp i studievana familjer gynnas. Fler tjänster inom utbildningsväsendet tillkommer på köpet. Privatiseringen av diverse arbetsmarknadspolitiska insatser skapar också jobb hos olika ”externa aktörer” som utan demokratisk kontroll eller insyn får syssla med det lönsamma grovgörat att extrahera värde ur dem som befinner sig längst ner i näringskedjan. Och eftersom människor lätt blir sjuka både av stigmatiseringen och åtgärdsprogrammen skapas dessutom hela tiden nya arbeten inom vårdsektorn, läkemedelsindustrin, och så vidare.

Bara en mycket kraftfull myt kan få vanliga hyggliga människor att med gott samvete jobba inom ett sådant här cyniskt system, som systematiskt tar från de resurssvaga för att ge till dem som redan har. Arbetsmarknadspolitiken fungerar därför främst som en propagandamaskin som hamrar in doktrinen att jobb skapar frihet samtidigt som den håller skräcken för ”utanförskapet” vid liv. Uppdraget kräver en sammanhållen dramaturgi som gör det nödvändigt att statuera exempel med arbetssamhällets förlorare. De döms därför till politisk fångenskap genom inlåsning i olika åtgärder och stödformer. Väl där är de arbetslösas egentliga (arbets)uppgift att skapa trovärdighet för arbetslinjen genom att spela rollen av förlorare med sådan inlevelse att både deras fysiska och mentala hälsa undergrävs. Så hålls det jobbskapande teaterstycket vid liv, som en sorts skattefinansierat gladiatorspel.

Att skamlöst utnyttja människor genom att bunta ihop dem under det förnedrande epitetet ”utanförskap” och samtidigt kräva att de ska stå till arbetsmarknadens förfogande är lika omoraliskt som inhumant. Dessutom har det bara en enda mätbar effekt, och därtill en som ingen säger sig vilja ha: ständigt ökande klyftor.

Start / Artiklar / …

Utanförskapsretoriken skapar ökade klyftor

Picture of Lars Noväng & John Huntinton

Lars Noväng & John Huntinton

Initiativtagare till Frihetsförmedlingen

Ingen ska behöva hamna i utanförskap, heter det. Men bakom den omtänksamma retoriken döljer sig ett cyniskt spel, möjliggjort genom övergången från generell välfärdspolitik till en arbetslinje som i och för sig skapar jobb, men bara till priset av ökande klyftor.

Utanförskapsretoriken är obehaglig på många sätt, men allra mest när den används för att mörka den systematiska omfördelningen av resurser från dem ”i utanförskap” till redan priviligerade grupper i samhället; tydligt avläsbar i hur arbetslösheten bland svenskfödda och högutbildade hela tiden minskar samtidigt som den lika stadigt ökar hos andra grupper. Hur hänger detta ihop?

Utgångspunkten är ideologisk: arbete i utbyte mot lön har ett värde, annat arbete räknas inte. Synsättet gör det möjligt att exempelvis påstå att arbetslösa i åtgärder är dyrare för samhället än samma personer i fullsubventionerade jobb, samtidigt som de i båda fallen i realiteten uppbär statlig lön. Att ingen ifrågasätter detta synsätt gör det också politiskt möjligt att kräva att alla måste stå till arbetsmarknadens förfogande: även sjuka, långtidsarbetslösa och nyanlända.

För att folk inte ska ”bli kvar i utanförskap” kan de sedan tvingas in i olika åtgärder som ska göra dem ”mer anställningsbara”. Väl där används de som mänsklig råvara i en industriproduktion som förvisso skapar jobb – men inte till dem, utan till mer välbeställda grupper i samhället.

Exempelvis skapas hela tiden nya byråkratjobb i den svällande kontrollapparat som administrerar arbetslöshet, sjukförsäkringar med mera. Utbildningskraven på dessa jobb höjs dessutom ständigt, vilket garanterar att de som växt upp i studievana familjer gynnas. Fler tjänster inom utbildningsväsendet tillkommer på köpet. Privatiseringen av diverse arbetsmarknadspolitiska insatser skapar också jobb hos olika ”externa aktörer” som utan demokratisk kontroll eller insyn får syssla med det lönsamma grovgörat att extrahera värde ur dem som befinner sig längst ner i näringskedjan. Och eftersom människor lätt blir sjuka både av stigmatiseringen och åtgärdsprogrammen skapas dessutom hela tiden nya arbeten inom vårdsektorn, läkemedelsindustrin, och så vidare.

Bara en mycket kraftfull myt kan få vanliga hyggliga människor att med gott samvete jobba inom ett sådant här cyniskt system, som systematiskt tar från de resurssvaga för att ge till dem som redan har.

Arbetsmarknadspolitiken fungerar därför främst som en propagandamaskin som hamrar in doktrinen att jobb skapar frihet samtidigt som den håller skräcken för ”utanförskapet” vid liv. Uppdraget kräver en sammanhållen dramaturgi som gör det nödvändigt att statuera exempel med arbetssamhällets förlorare. De döms därför till politisk fångenskap genom inlåsning i olika åtgärder och stödformer. Väl där är de arbetslösas egentliga (arbets)uppgift att skapa trovärdighet för arbetslinjen genom att spela rollen av förlorare med sådan inlevelse att både deras fysiska och mentala hälsa undergrävs. Så hålls det jobbskapande teaterstycket vid liv, som en sorts skattefinansierat gladiatorspel.

Att skamlöst utnyttja människor genom att bunta ihop dem under det förnedrande epitetet ”utanförskap” och samtidigt kräva att de ska stå till arbetsmarknadens förfogande är lika omoraliskt som inhumant. Dessutom har det bara en enda mätbar effekt, och därtill en som ingen säger sig vilja ha: ständigt ökande klyftor.

Publicerad i tidningen Syre i april 2018

❯ Läs artikeln direkt i Syre

Arbetslinjen: en ny järnridå

Politiker från alla läger hävdar i dag att grupper som “hamnat i utanförskap” ska räddas genom att “komma i jobb”. Denna retorik hänger ihop med att ”arbetslinjen” över tid förskjutits från att ha varit en politisk ambition till att bli en minerad gräns som skiljer de som har från de som inte har – jobb.

Denna gränsdragning mellan innanför- och utanförskap gör det möjligt att hävda att arbetslösa egentligen inte borde ges samma rätt till gemensamma resurser som dem med “riktiga jobb”. Den som inte står till arbetsmarknadens förfogande förverkar redan i dag sin rätt till delar av de allmänna försäkringssystemen. Samtidigt avkrävs arbetsmarknaden inget ansvar då den erbjuder allt färre jobb. Ekvationen ger behändigt nog också de arbetslösa hela skulden för sitt “utanförskap”. Detta eftersom det underförstått alltid är deras eget fel när de ratas på en marknad som påstås erbjuda ett överflöd av lediga arbeten. Ett påstående som utgör den mytologiska grunden för tron på det självförvållade utanförskapet.

Talet om att “skapa jobb” för att människor ska slippa “hamna i utanförskap”, blir därmed en dimridå av falsk välvilja. Bakom den hittar vi ett orwellskt nyspråk som underblåser föreställningen om jobbet som vattendelare mellan innanför- och utanförskapet; en godtycklig gräns dragen i syfte att kunna argumentera för möjligheten att frånta delar av befolkningen både demokratiskt handlingsutrymme och tillgång till en solidarisk omfördelningspolitik. Utifrån detta försåtliga perspektiv går det också att höja ett anklagande finger mot alla som skuffats ut från en allt trängre arbetsmarknad och samtidigt hävda att man vill dem väl. En välvilja som måste ifrågasättas också hos dem som använder utanförskapsbegreppet i god tro, då de gör sig medskyldiga till uppdelningen i ”innanför” och ”utanför”.

Frihetsförmedlingens mål är att verka för en generellt ökad frihet för så stor del av befolkningen som möjligt. Detta inbegriper skyldighet att slå larm om systemfel och företeelser som står i vägen för detta mål. Medvetet vilseledande nyspråk som driver samhället mot ökad segregering är ett tydligt exempel på ett sådant problem.

Vi riktar därför en kraftfull uppmaning till alla politiker, journalister och andra tyckare: Upphör omedelbart med att använda utanförskapsbegreppet på det tvivelaktiga sätt som på senare tid genomsyrat debatten!

Picture of Lars Noväng & John Huntinton

Lars Noväng & John Huntinton

Initiativtagare till Frihetsförmedlingen

Politiker från alla läger hävdar i dag att grupper som “hamnat i utanförskap” ska räddas genom att “komma i jobb”. Denna retorik hänger ihop med att ”arbetslinjen” över tid förskjutits från att ha varit en politisk ambition till att bli en minerad gräns som skiljer de som har från de som inte har – jobb.

Denna gränsdragning mellan innanför- och utanförskap gör det möjligt att hävda att arbetslösa egentligen inte borde ges samma rätt till gemensamma resurser som dem med “riktiga jobb”. Den som inte står till arbetsmarknadens förfogande förverkar redan i dag sin rätt till delar av de allmänna försäkringssystemen. Samtidigt avkrävs arbetsmarknaden inget ansvar då den erbjuder allt färre jobb. Ekvationen ger behändigt nog också de arbetslösa hela skulden för sitt “utanförskap”. Detta eftersom det underförstått alltid är deras eget fel när de ratas på en marknad som påstås erbjuda ett överflöd av lediga arbeten. Ett påstående som utgör den mytologiska grunden för tron på det självförvållade utanförskapet.

Talet om att “skapa jobb” för att människor ska slippa “hamna i utanförskap”, blir därmed en dimridå av falsk välvilja. Bakom den hittar vi ett orwellskt nyspråk som underblåser föreställningen om jobbet som vattendelare mellan innanför- och utanförskapet; en godtycklig gräns dragen i syfte att kunna argumentera för möjligheten att frånta delar av befolkningen både demokratiskt handlingsutrymme och tillgång till en solidarisk omfördelningspolitik. Utifrån detta försåtliga perspektiv går det också att höja ett anklagande finger mot alla som skuffats ut från en allt trängre arbetsmarknad och samtidigt hävda att man vill dem väl. En välvilja som måste ifrågasättas också hos dem som använder utanförskapsbegreppet i god tro, då de gör sig medskyldiga till uppdelningen i ”innanför” och ”utanför”.

Frihetsförmedlingens mål är att verka för en generellt ökad frihet för så stor del av befolkningen som möjligt. Detta inbegriper skyldighet att slå larm om systemfel och företeelser som står i vägen för detta mål. Medvetet vilseledande nyspråk som driver samhället mot ökad segregering är ett tydligt exempel på ett sådant problem.

Vi riktar därför en kraftfull uppmaning till alla politiker, journalister och andra tyckare: Upphör omedelbart med att använda utanförskapsbegreppet på det tvivelaktiga sätt som på senare tid genomsyrat debatten!

– – –

Bild: Bevarad del av järnridån i Tjeckien

Innanförskapet: Jag är Döden

Denna höst har de olika allianspartierna var för sig presenterat egna budgetmotioner. Olika budgetar, men ändå lika. En tydlig gemensam nämnare är idén om utanförskap, en återkommande retorisk figur som vi vid det här laget vant oss vid. Alla framhåller utanförskapet, eller till och med det nya utanförskapet, som ett avgörande samhällsproblem. Frihetsförmedlingen tar detta höjda tonläge på stort allvar och vi följer fortlöpande den bekymmersamma utvecklingen. Vi vill också höja beredskapen hos alla som riskerar att hamna i innanförskap, genom att publicera denna analys.

Ända sedan det laddade begreppet utanförskap lanserades av allianspartierna i valrörelsen 2006, har det fortsatt vinna mark. I dag tycks samtliga politiska partier, såväl inom som utanför alliansen, okritiskt bejaka begreppet. Att så många människor nu på allvar verkar tro på idén om utanförskap är något som Frihetsförmedlingen ser på med stor oro, eftersom begreppet är både problematiskt och tendentiöst och undergräver varje strävan till ett solidariskt samhälle.

”Det här är Sveriges hittills största satsning på att bryta det nya utanförskapet”, säger Anna Kinberg Batra om Moderaternas förslag att ”rusta människor med rätt kunskaper för att de ska kunna ta de lediga jobben”, att ”öka drivkrafterna för att ta jobb genom ett förstajobbet-avdrag” samt ”öka kraven på aktivitet för den som uppbär försörjningsstöd”.

Varför ökade krav? Vilken sorts aktivitet? Och vem skall denna aktivitet gynna? Om det råder brist på jobb, vilket alla verkar vara överens om att det gör, varför envisas då politiker med att fler människor än de som hamnat i innanförskap måste aktiveras? De flesta som uppbär försörjningsstöd kan helt enkelt inte försörja sig på annat sätt av olika besvärliga anledningar. Att ytterligare skambelägga utsatta människor genom att beskriva dem som lata oduglingar som måste aktiveras för att inte mista sitt uppehälle, är ett illa dolt sätt att kriminalisera arbetslöshet. Dessutom förutsätts aktiviteten vara jobbliknande, som det heter på arbetsmarknadspolitiska. För att inte tränga undan riktiga jobb måste den obligatoriska aktiviteten dessutom vara icke-produktiv och meningslös. Det är detta som är fängelset. Vad som egentligen trängs undan, är den mänskliga rättigheten att göra något som behövs, det som känns meningsfullt.

Picture of Lars Noväng & John Huntinton

Lars Noväng & John Huntinton

Initiativtagare till Frihetsförmedlingen

Denna höst, 2015, har de olika allianspartierna var för sig presenterat egna budgetmotioner. Olika budgetar, men ändå lika. En tydlig gemensam nämnare är idén om utanförskap, en återkommande retorisk figur som vi vid det här laget vant oss vid. Alla framhåller utanförskapet, eller till och med det nya utanförskapet, som ett avgörande samhällsproblem.

Frihetsförmedlingen tar detta höjda tonläge på stort allvar och vi följer fortlöpande den bekymmersamma utvecklingen. Vi vill också höja beredskapen hos alla som riskerar att hamna i innanförskap, genom att publicera denna analys.

Ända sedan det laddade begreppet utanförskap lanserades av allianspartierna i valrörelsen 2006, har det fortsatt vinna mark. I dag tycks samtliga politiska partier, såväl inom som utanför alliansen, okritiskt bejaka begreppet. Att så många människor nu på allvar verkar tro på idén om utanförskap är något som Frihetsförmedlingen ser på med stor oro, eftersom begreppet är både problematiskt och tendentiöst och undergräver varje strävan till ett solidariskt samhälle.

”Det här är Sveriges hittills största satsning på att bryta det nya utanförskapet”, säger Anna Kinberg Batra om Moderaternas förslag att ”rusta människor med rätt kunskaper för att de ska kunna ta de lediga jobben”, att ”öka drivkrafterna för att ta jobb genom ett förstajobbet-avdrag” samt ”öka kraven på aktivitet för den som uppbär försörjningsstöd”.

Varför ökade krav? Vilken sorts aktivitet? Och vem skall denna aktivitet gynna? Om det råder brist på jobb, vilket alla verkar vara överens om att det gör, varför envisas då politiker med att fler människor än de som hamnat i innanförskap måste aktiveras? De flesta som uppbär försörjningsstöd kan helt enkelt inte försörja sig på annat sätt av olika besvärliga anledningar. Att ytterligare skambelägga utsatta människor genom att beskriva dem som lata oduglingar som måste aktiveras för att inte mista sitt uppehälle, är ett illa dolt sätt att kriminalisera arbetslöshet. Dessutom förutsätts aktiviteten vara jobbliknande, som det heter på arbetsmarknadspolitiska. För att inte tränga undan riktiga jobb måste den obligatoriska aktiviteten dessutom vara icke-produktiv och meningslös. Det är detta som är fängelset. Vad som egentligen trängs undan, är den mänskliga rättigheten att göra något som behövs, det som känns meningsfullt.

Så, vad är då detta innanförskap som politikerna så ivrigt putsar på genom att göra utanförskapet så skrämmande som möjligt? Gränsen mellan inne och ute utgörs tydligen av ett anställningskontrakt. Att ha jobb är att vara inne, allt annat är ute. Det baksluga med begreppet utanförskap, blir då att alla som av olika anledningar inte har jobb buntas ihop, som vore just avsaknaden av anställning en avgörande och definierande egenskap. Som vore utanför en gemensam avstjälpningsplats för allmänt odugliga, överflödiga, människor.

Putsandet behövs, eftersom innanförskapet – det vill säga arbetslivet – inte längre lever upp till sitt rykte. Inom den minskande andelen jobb med anställningstrygghet ökar kraven ständigt, liksom rädslan att bli av med jobbet. En konsekvens är att lönerna hålls nere, en annan är att allt fler behåller sitt jobb av fel anledning. Detta leder till såväl sämre kvalitet i produktionen som sämre hälsa bland de anställda. Andelen psykiatriska diagnoser vid sjukskrivning ökar också drastiskt.
Samtidigt kan en stor och växande grupp inte ens unna sig lyxen att vara sjukskrivna: de som trängts ut från innanförskapets inre krets till en prekär tillvaro bortom lagen om anställningsskydd; de som klamrar sig fast i undervegetationen som ofrivilliga mikroföretagare i ett laglöst ingenmansland, där bara rädslan för ett ännu mer ogästvänligt utanförskap kan få dem att vilja stanna kvar.

För här finns inga alternativ till att knega på. Här är alla utlämnade åt nätets växande gökungar, de så kallade plattformarna; Über, Helpling, Airbnb, Task Rabbit och andra. Det är den ultimata nyliberala drömmen; hundra procent eget risktagande och noll procent trygghet, helt i händerna på det omedvetet onda godtycket hos vällustiga appklickande kunder: mellancheferna från helvetet.
Enligt en amerikansk undersökning får den Überförare som bedöms med färre än fyra-fem stjärnor av sina kunder inga fler körningar. Då återstår bara att betala tillbaka billånet till banken. Utan inkomster. Steget till att tvingas erbjuda lite sex med städtjänsten för att få sina Helpling-poäng ter sig inte oöverstigligt långt. Fundera på detta. Så ser prekariatet ut, det nya innanförskap politikerna vill att vi ska springa ikapp för att ingå i. Det är kanske säkrast att vi aktiveras, så att vi inte börjar tänka efter om detta är något vi verkligen vill ha.

Den sakernas ordning vi här ovan beskrivit eldar på den globala kris som samhället genomgår. Dess följder börjar nu också synas i vårt välordnade hörn av världen. Detta är innanförskapets kris, det innanförskap som innebär att vi utarmar det mesta och de flesta för att några få procent ska kunna få allt.

Lägg mindre fokus på arbete

Stora delar av befolkningen, som i dag är inlåsta i symboliskt eller bara onödigt arbete, måste frigöras för att bättre kunna bidra till en nödvändig omställning av samhället.
Den enorma produktivitetsökning och effektivisering som pågått under decennier har gjort idén om full sysselsättning omodern. Samtidigt har den mentala låsningen vid jobben bara blivit starkare, vilket lett till ständigt ökande strukturellt våld från arbetssamhällets institutioner. Exempel på sådant våld är inlåsningen av stora grupper i tomt arbete – som anställda och som arbetslösa i olika åtgärder – eller inlåsningen av unga i olika former av yrkesinriktade utbildningar som inte är relevanta på dagens förändrade arbetsmarknad.

I ambitionen att bryta denna negativa utveckling har Frihetsförmedlingen axlat uppdraget att stödja medborgarnas frigörelse från tvingande strukturer, så att de tillsammans kan avväpna arbetslinjen och slippa ur dess inlåsningseffekter. Avsikten är att öka utrymmet för människor att bidra till ett gott samhälle med bra förutsättningar för alla, där existerande resurser omfördelas mer rättvist än i dag. Behovet av en sådan förändring är uppenbart, oavsett om man strävar efter mer innovation, att upprätthålla landets konkurrenskraft, att bygga ett mänskligare samhälle eller alltsammans.

Den globala strukturomvandling vi nu genomgår är kraftfull, snabb och slår hårt på många olika plan som miljö, jämlikhet och social stabilitet. Samhällets motåtgärder måste därför också bli kraftfullare och snabbare. För att detta ska bli möjligt måste vi sluta tvinga varandra att ängsligt anpassa oss till en krympande arbetsmarknad, och i stället skapa möjligheter för alla att på ett friare sätt bidra till samhällets förändring och utveckling. Trots detta fortsätter politiker av alla kulörer att upprepa mantrat vi måste skapa fler jobb för att klara välfärden. Deras retorik kopplar reflexmässigt finansieringen av välfärdssystemen till jobben och då främst lönearbete – ett tänkande som blir allt svårare att försvara i relation till en ekonomi där mänskligt arbete i accelererande omfattning ersätts av maskiner, vars värdeskapande i princip inte beskattas.

Vi på Frihetsförmedlingen menar att arbetslinjen måste skrotas till förmån för en politik som hedrar den tradition av likabehandling och omtanke som byggt Sverige starkt under generationer. En politik som vågar ta vår tids utmaningar och snabba förändringstakt på allvar och kan se bortom arbetsmarknaden som huvudsaklig arena för människors bidrag till samhällsbygget. En politik som inser att välfärdssystemen både kan och måste reformeras, så att utanförskapet avskaffas och alla garanteras långsiktig ekonomisk trygghet. Om man sedan kallar detta basinkomst eller något annat är av mindre betydelse. Det är dags för en politik som skapar förutsättningar för ett mänskligare och mer inkluderande samhälle, där vi med skaparkraft kan ta oss an den nödvändiga omställningen mot hållbarhet, eller snarare uthållighet: social, ekonomisk och ekologisk.

Picture of Frihetsförmedlingen

Frihetsförmedlingen

Sveriges största förmedlare av frihet

Stora delar av befolkningen, som i dag är inlåsta i symboliskt eller bara onödigt arbete, måste frigöras för att bättre kunna bidra till en nödvändig omställning av samhället.

Den enorma produktivitetsökning och effektivisering som pågått under decennier har gjort idén om full sysselsättning omodern. Samtidigt har den mentala låsningen vid jobben bara blivit starkare, vilket lett till ständigt ökande strukturellt våld från arbetssamhällets institutioner. Exempel på sådant våld är inlåsningen av stora grupper i tomt arbete – som anställda och som arbetslösa i olika åtgärder – eller inlåsningen av unga i olika former av yrkesinriktade utbildningar som inte är relevanta på dagens förändrade arbetsmarknad.

I ambitionen att bryta denna negativa utveckling har Frihetsförmedlingen axlat uppdraget att stödja medborgarnas frigörelse från tvingande strukturer, så att de tillsammans kan avväpna arbetslinjen och slippa ur dess inlåsningseffekter. Avsikten är att öka utrymmet för människor att bidra till ett gott samhälle med bra förutsättningar för alla, där existerande resurser omfördelas mer rättvist än i dag. Behovet av en sådan förändring är uppenbart, oavsett om man strävar efter mer innovation, att upprätthålla landets konkurrenskraft, att bygga ett mänskligare samhälle eller alltsammans.

Den globala strukturomvandling vi nu genomgår är kraftfull, snabb och slår hårt på många olika plan som miljö, jämlikhet och social stabilitet. Samhällets motåtgärder måste därför också bli kraftfullare och snabbare. För att detta ska bli möjligt måste vi sluta tvinga varandra att ängsligt anpassa oss till en krympande arbetsmarknad, och i stället skapa möjligheter för alla att på ett friare sätt bidra till samhällets förändring och utveckling. Trots detta fortsätter politiker av alla kulörer att upprepa mantrat vi måste skapa fler jobb för att klara välfärden. Deras retorik kopplar reflexmässigt finansieringen av välfärdssystemen till jobben och då främst lönearbete – ett tänkande som blir allt svårare att försvara i relation till en ekonomi där mänskligt arbete i accelererande omfattning ersätts av maskiner, vars värdeskapande i princip inte beskattas.

Vi på Frihetsförmedlingen menar att arbetslinjen måste skrotas till förmån för en politik som hedrar den tradition av likabehandling och omtanke som byggt Sverige starkt under generationer. En politik som vågar ta vår tids utmaningar och snabba förändringstakt på allvar och kan se bortom arbetsmarknaden som huvudsaklig arena för människors bidrag till samhällsbygget. En politik som inser att välfärdssystemen både kan och måste reformeras, så att utanförskapet avskaffas och alla garanteras långsiktig ekonomisk trygghet. Om man sedan kallar detta basinkomst eller något annat är av mindre betydelse. Det är dags för en politik som skapar förutsättningar för ett mänskligare och mer inkluderande samhälle, där vi med skaparkraft kan ta oss an den nödvändiga omställningen mot hållbarhet, eller snarare uthållighet: social, ekonomisk och ekologisk.

❯ Läs artikeln i Sydsvenskan

Sluta tvinga folk arbeta

Arbetssamhället har skapat otrygga medborgare som tvingas överkonsumera ändliga resurser, och det nya parlamentariska läget ser inte ut att innebära någon förändring på den punkten. Det ger oss bara en frihet: att vara kunder på en marknad. Vi vill omedelbart avskaffa kravet på att alltid stå till arbetsmarknadens förfogande.

Publicerad i Arbetaren, 5 Oktober 2014

Om Sverige ska kunna återta rollen som föregångsland krävs ett minskat fokus på lönearbete. I stället måste vi bli bäst på medmänsklighet och frihet.

Sverige har en lång tradition av att hålla friheten högt – en viktig förutsättning för vår historia av välfärd med utrymme för minskande arbetsveckor och rimliga villkor för alla, oavsett om de haft arbete eller ej. Denna frihet har det senaste decenniet gröpts ur av en politik som inte haft modet att ändra sina visioner i takt med hur globaliseringen ändrar spelplanen.

Trots ett nytt parlamentariskt läge ser vi ingen ljusning. Dagens handfallna politiker, från de flesta läger, försöker fortfarande att motverka utvecklingen med tom retorik, som att ”vi måste arbeta mer” eller att ”mer tillväxt skapar fler jobb”. Detta fortsätter att tvinga institutioner som Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan att efter bästa förmåga verkställa en politik utan ambitioner. Något som sedan länge har förvandlat dem från folkets serviceorgan till dess fångvaktare.

Sverige behöver därför en myndighet som vågar utmana fixeringen vid arbetet som medborgarens enda inträdesbiljett till samhället.

Det handlar inte om att motsätta sig arbete som meningsskapande mänsklig aktivitet. Frihetsförmedlingens uppdrag är att motarbeta fixeringen vid de institutionaliserade former av arbete som står i vägen för samhällets verkliga behov: behov av förnyelse, av omställning, av hållbarhet och framför­ allt av uppfinningar. Uppfinningar av helt andra och radikalare slag än slimmad varuproduktion eller subventionerad läxhjälp.

Arbetssamhället har skapat otrygga medborgare som tvingas överkonsumera ändliga resurser. Både anställda och arbetslösa måste spela med i en arbetets teater som ofta består av tom sysselsättning. Fritiden fylls med hårda krav på att bidra till ekonomin i olika konsumtionsfabriker. Offentlig sektor ersätts efterhand av en marknad där den bästa affärsidén verkar vara inlåsning eller vård av en alltmer stressad och frustrerad befolkning. Denna situation måste genast upphöra!

Arbetssamhället ger oss bara en frihet: att vara kunder på en marknad. ”Frihet” att välja skola eller ”frihet” att välja röd eller grön mjölk. Men reella friheter, såsom frihet att välja andra sätt att bidra till samhället än lönearbete, saknas helt.

Det är dags att tänka om radikalt i vårt förhållande till arbete och produktion och helt enkelt sluta försöka ”få fler i arbete” genom ett ”jobbskapande” som ibland tar sig rent tortyrliknande former. Vi behöver utforska radikalt annorlunda alternativ. Starta parallella institutioner som utmanar de befintliga. Börja använda alternativa språkbruk som inte är ekonomistiska. Initiera mer tillåtande sociala mönster som gör oss fria att möta varandra som medmänniskor och inte som konkurrenter på en marknad.

Frihetsförmedlingen vill få bort meningslös sysselsättning och verka för att alla inkluderas i ett frihetens Sverige. Vi vill därför omedelbart avskaffa kravet på att alltid stå till arbetsmarknadens förfogande. Detta för att ge individer och grupper större möjlighet att distribuera resurser samt frigöra energi och engagemang för samhällets verkliga behov.

Publicerad i Arbetaren, 5 Oktober 2014

Picture of Frihetsförmedlingen

Frihetsförmedlingen

Sveriges största förmedlare av frihet

Arbetssamhället har skapat otrygga medborgare som tvingas överkonsumera ändliga resurser, och det nya parlamentariska läget ser inte ut att innebära någon förändring på den punkten. Det ger oss bara en frihet: att vara kunder på en marknad. Vi vill omedelbart avskaffa kravet på att alltid stå till arbetsmarknadens förfogande.

Om Sverige ska kunna återta rollen som föregångsland krävs ett minskat fokus på lönearbete. I stället måste vi bli bäst på medmänsklighet och frihet.

Sverige har en lång tradition av att hålla friheten högt – en viktig förutsättning för vår historia av välfärd med utrymme för minskande arbetsveckor och rimliga villkor för alla, oavsett om de haft arbete eller ej. Denna frihet har det senaste decenniet gröpts ur av en politik som inte haft modet att ändra sina visioner i takt med hur globaliseringen ändrar spelplanen.

Trots ett nytt parlamentariskt läge ser vi ingen ljusning. Dagens handfallna politiker, från de flesta läger, försöker fortfarande att motverka utvecklingen med tom retorik, som att ”vi måste arbeta mer” eller att ”mer tillväxt skapar fler jobb”. Detta fortsätter att tvinga institutioner som Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan att efter bästa förmåga verkställa en politik utan ambitioner. Något som sedan länge har förvandlat dem från folkets serviceorgan till dess fångvaktare.

Sverige behöver därför en myndighet som vågar utmana fixeringen vid arbetet som medborgarens enda inträdesbiljett till samhället.

Det handlar inte om att motsätta sig arbete som meningsskapande mänsklig aktivitet. Frihetsförmedlingens uppdrag är att motarbeta fixeringen vid de institutionaliserade former av arbete som står i vägen för samhällets verkliga behov: behov av förnyelse, av omställning, av hållbarhet och framför­ allt av uppfinningar. Uppfinningar av helt andra och radikalare slag än slimmad varuproduktion eller subventionerad läxhjälp.

Arbetssamhället har skapat otrygga medborgare som tvingas överkonsumera ändliga resurser. Både anställda och arbetslösa måste spela med i en arbetets teater som ofta består av tom sysselsättning. Fritiden fylls med hårda krav på att bidra till ekonomin i olika konsumtionsfabriker. Offentlig sektor ersätts efterhand av en marknad där den bästa affärsidén verkar vara inlåsning eller vård av en alltmer stressad och frustrerad befolkning. Denna situation måste genast upphöra!

Arbetssamhället ger oss bara en frihet: att vara kunder på en marknad. ”Frihet” att välja skola eller ”frihet” att välja röd eller grön mjölk. Men reella friheter, såsom frihet att välja andra sätt att bidra till samhället än lönearbete, saknas helt.

Det är dags att tänka om radikalt i vårt förhållande till arbete och produktion och helt enkelt sluta försöka ”få fler i arbete” genom ett ”jobbskapande” som ibland tar sig rent tortyrliknande former. Vi behöver utforska radikalt annorlunda alternativ. Starta parallella institutioner som utmanar de befintliga. Börja använda alternativa språkbruk som inte är ekonomistiska. Initiera mer tillåtande sociala mönster som gör oss fria att möta varandra som medmänniskor och inte som konkurrenter på en marknad.

Frihetsförmedlingen vill få bort meningslös sysselsättning och verka för att alla inkluderas i ett frihetens Sverige. Vi vill därför omedelbart avskaffa kravet på att alltid stå till arbetsmarknadens förfogande. Detta för att ge individer och grupper större möjlighet att distribuera resurser samt frigöra energi och engagemang för samhällets verkliga behov.

Publicerad i Arbetaren, 5 Oktober 2014

❯ Läs artikeln i Arbetaren

Lönearbetet i Sverige måste minska

Lönearbetet i Sverige måste minska

Glappet mellan verkligheten och den politiska retoriken, där jobbskapande verkar vara det enda viktiga, gör situationen för alla på arbetsmarknaden ohållbar.

Publicerad i ett flertal svenska dagstidningar hösten 2014

För att kunna möta framtidens utmaningar som klimathot och fattigdom, måste begreppet ”arbete” fyllas med en ny innebörd: från att vara en tvingande aktivitet där man gör vad som förväntas i utbyte mot lön, till en valfri och meningsfull verksamhet som uppfyller verkliga behov i form av omsorg, samhällsansvar och miljömedvetande.

I valrörelsen har det blivit plågsamt tydligt att de flesta politiska företrädare står med tomma verktygslådor och trubbiga redskap för att möta en globaliserad verklighet. En ny verklighet där idén att flytta produktionsmetoder från industrin till andra sektorer i samhället är hopplöst föråldrad.

Behovet av människor i traditionella arbeten har minskat drastiskt de senaste decennierna. Samtidigt har miljö- och klimatfrågan gjort en återgång till tidigare produktionsformer omöjlig. Den faktiska situationen är att vi både måste producera och konsumera mindre, för att alls kunna ha en planet att bo på i framtiden.

Glappet mellan verkligheten och den politiska retoriken, där jobbskapande verkar vara det enda viktiga, gör situationen för alla på arbetsmarknaden ohållbar. Pressen ökar på dem som har jobb och rädslan för att förlora sin anställning tilltar. Arbetslösa tvingas att “låtsasarbeta” för att få tillgång till redan betalda omställningsförsäkringar.

På andra sidan arbetslinjen, i det “utanförskap” som vi alla ska frukta, får de verkligt otrygga göra skitjobben. Tillfälligt, oförsäkrat, billigt. Rädslan för utanförskap skapar inlåsning i strukturer och arbetssituationer som saknar både riktning och mening. Samtidigt har det snäva fokuset på jobbskapande omvandlat Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan till medborgarnas fångvaktare.

En nästintill unison kör av politiker, samhällsdebattörer och organisationer i Norrköping menar att ännu mer arbete ska göra samhället bättre. Men ekonomisk, ekologisk och social överlevnad kräver tvärtom att vi frigör fördelningspolitiken från arbetslinjens tunnelseende. Vi behöver en politik som inte låter myten om arbetets välsignelser hindra oss från att tillsammans utveckla ett gott samhälle.

Den överkonsumtion av diverse mer eller mindre nödvändiga varor och tjänster, som vi i dag ägnar oss åt, driver på en produktion som långt överskrider miljöns kapacitet. Samtidigt mäts välstånd fortfarande i materiella tillgångar. Det blir en ond spiral: många tvingas att utföra ”tomt” eller överflödigt arbete, för att på fritiden spendera lönen på konsumtion av vad de producerat genom det tomma arbetet.

Detta är ett organiserat slöseri som utarmar jordens resurser. Därför måste vi tänka om radikalt vad gäller arbete och produktion. Vad som behövs är att vi arbetar mindre, inte mer. Vad som behövs är helt enkelt mer frihet.

Vi på Frihetsförmedlingen har uppdraget att motarbeta fixeringen vid de institutionaliserade former av arbete som står i vägen för samhällets behov av omställning och nytänkande.

Det betyder inte att vi motsätter oss arbete som meningsskapande mänsklig aktivitet, utan att det snäva fokuset på arbete till varje pris, måste riktas om. Frihetsförmedlingen väljer att utforska alternativen och utmanar därmed de myndigheter som inte längre tjänar medborgarna.


Norrköpings Tidningar, 15 September 2014
> Läs artikeln i NT

Bild: JESSICA GOW / TT | Tomt. I valrörelsen har det blivit plågsamt tydligt att de flesta politiska företrädare står med tomma verktygslådor och trubbiga redskap för att möta en globaliserad verklighet, skriver debattören.

Picture of Frihetsförmedlingen

Frihetsförmedlingen

Sveriges största förmedlare av frihet

Arbeta och producera mindre

Glappet mellan verkligheten och den politiska retoriken, där jobbskapande verkar vara det enda viktiga, gör situationen för alla på arbetsmarknaden ohållbar.

För att kunna möta framtidens utmaningar som klimathot och fattigdom, måste begreppet ”arbete” fyllas med en ny innebörd: från att vara en tvingande aktivitet där man gör vad som förväntas i utbyte mot lön, till en valfri och meningsfull verksamhet som uppfyller verkliga behov i form av omsorg, samhällsansvar och miljömedvetande.

I valrörelsen har det blivit plågsamt tydligt att de flesta politiska företrädare står med tomma verktygslådor och trubbiga redskap för att möta en globaliserad verklighet. En ny verklighet där idén att flytta produktionsmetoder från industrin till andra sektorer i samhället är hopplöst föråldrad.

Behovet av människor i traditionella arbeten har minskat drastiskt de senaste decennierna. Samtidigt har miljö- och klimatfrågan gjort en återgång till tidigare produktionsformer omöjlig. Den faktiska situationen är att vi både måste producera och konsumera mindre, för att alls kunna ha en planet att bo på i framtiden.

Glappet mellan verkligheten och den politiska retoriken, där jobbskapande verkar vara det enda viktiga, gör situationen för alla på arbetsmarknaden ohållbar. Pressen ökar på dem som har jobb och rädslan för att förlora sin anställning tilltar. Arbetslösa tvingas att “låtsasarbeta” för att få tillgång till redan betalda omställningsförsäkringar.

På andra sidan arbetslinjen, i det “utanförskap” som vi alla ska frukta, får de verkligt otrygga göra skitjobben. Tillfälligt, oförsäkrat, billigt. Rädslan för utanförskap skapar inlåsning i strukturer och arbetssituationer som saknar både riktning och mening. Samtidigt har det snäva fokuset på jobbskapande omvandlat Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan till medborgarnas fångvaktare.

En nästintill unison kör av politiker, samhällsdebattörer och organisationer i Norrköping menar att ännu mer arbete ska göra samhället bättre. Men ekonomisk, ekologisk och social överlevnad kräver tvärtom att vi frigör fördelningspolitiken från arbetslinjens tunnelseende. Vi behöver en politik som inte låter myten om arbetets välsignelser hindra oss från att tillsammans utveckla ett gott samhälle.

Den överkonsumtion av diverse mer eller mindre nödvändiga varor och tjänster, som vi i dag ägnar oss åt, driver på en produktion som långt överskrider miljöns kapacitet. Samtidigt mäts välstånd fortfarande i materiella tillgångar. Det blir en ond spiral: många tvingas att utföra ”tomt” eller överflödigt arbete, för att på fritiden spendera lönen på konsumtion av vad de producerat genom det tomma arbetet.

Detta är ett organiserat slöseri som utarmar jordens resurser. Därför måste vi tänka om radikalt vad gäller arbete och produktion. Vad som behövs är att vi arbetar mindre, inte mer. Vad som behövs är helt enkelt mer frihet.

Vi på Frihetsförmedlingen har uppdraget att motarbeta fixeringen vid de institutionaliserade former av arbete som står i vägen för samhällets behov av omställning och nytänkande.

Det betyder inte att vi motsätter oss arbete som meningsskapande mänsklig aktivitet, utan att det snäva fokuset på arbete till varje pris, måste riktas om. Frihetsförmedlingen väljer att utforska alternativen och utmanar därmed de myndigheter som inte längre tjänar medborgarna

– – – –
Publicerad i Norrköpings Tidningar, 15 September 2014

❯ Läs artikeln i NT

Bild: JESSICA GOW / TT