Debatt

Denna höst, 2015, har de olika allianspartierna var för sig presenterat egna budgetmotioner. Olika budgetar, men ändå lika. En tydlig gemensam nämnare är idén om utanförskap, en återkommande retorisk figur som vi vid det här laget vant oss vid. Alla framhåller utanförskapet, eller till och med det nya utanförskapet, som ett avgörande samhällsproblem.

Frihetsförmedlingen tar detta höjda tonläge på stort allvar och vi följer fortlöpande den bekymmersamma utvecklingen. Vi vill också höja beredskapen hos alla som riskerar att hamna i innanförskap, genom att publicera denna analys.

Ända sedan det laddade begreppet utanförskap lanserades av allianspartierna i valrörelsen 2006, har det fortsatt vinna mark. I dag tycks samtliga politiska partier, såväl inom som utanför alliansen, okritiskt bejaka begreppet. Att så många människor nu på allvar verkar tro på idén om utanförskap är något som Frihetsförmedlingen ser på med stor oro, eftersom begreppet är både problematiskt och tendentiöst och undergräver varje strävan till ett solidariskt samhälle.

”Det här är Sveriges hittills största satsning på att bryta det nya utanförskapet”, säger Anna Kinberg Batra om Moderaternas förslag att ”rusta människor med rätt kunskaper för att de ska kunna ta de lediga jobben”, att ”öka drivkrafterna för att ta jobb genom ett förstajobbet-avdrag” samt ”öka kraven på aktivitet för den som uppbär försörjningsstöd”.

Varför ökade krav? Vilken sorts aktivitet? Och vem skall denna aktivitet gynna? Om det råder brist på jobb, vilket alla verkar vara överens om att det gör, varför envisas då politiker med att fler människor än de som hamnat i innanförskap måste aktiveras? De flesta som uppbär försörjningsstöd kan helt enkelt inte försörja sig på annat sätt av olika besvärliga anledningar. Att ytterligare skambelägga utsatta människor genom att beskriva dem som lata oduglingar som måste aktiveras för att inte mista sitt uppehälle, är ett illa dolt sätt att kriminalisera arbetslöshet. Dessutom förutsätts aktiviteten vara jobbliknande, som det heter på arbetsmarknadspolitiska. För att inte tränga undan riktiga jobb måste den obligatoriska aktiviteten dessutom vara icke-produktiv och meningslös. Det är detta som är fängelset. Vad som egentligen trängs undan, är den mänskliga rättigheten att göra något som behövs, det som känns meningsfullt.

Så, vad är då detta innanförskap som politikerna så ivrigt putsar på genom att göra utanförskapet så skrämmande som möjligt? Gränsen mellan inne och ute utgörs tydligen av ett anställningskontrakt. Att ha jobb är att vara inne, allt annat är ute. Det baksluga med begreppet utanförskap, blir då att alla som av olika anledningar inte har jobb buntas ihop, som vore just avsaknaden av anställning en avgörande och definierande egenskap. Som vore utanför en gemensam avstjälpningsplats för allmänt odugliga, överflödiga, människor.

Putsandet behövs, eftersom innanförskapet – det vill säga arbetslivet – inte längre lever upp till sitt rykte. Inom den minskande andelen jobb med anställningstrygghet ökar kraven ständigt, liksom rädslan att bli av med jobbet. En konsekvens är att lönerna hålls nere, en annan är att allt fler behåller sitt jobb av fel anledning. Detta leder till såväl sämre kvalitet i produktionen som sämre hälsa bland de anställda. Andelen psykiatriska diagnoser vid sjukskrivning ökar också drastiskt.
Samtidigt kan en stor och växande grupp inte ens unna sig lyxen att vara sjukskrivna: de som trängts ut från innanförskapets inre krets till en prekär tillvaro bortom lagen om anställningsskydd; de som klamrar sig fast i undervegetationen som ofrivilliga mikroföretagare i ett laglöst ingenmansland, där bara rädslan för ett ännu mer ogästvänligt utanförskap kan få dem att vilja stanna kvar.

För här finns inga alternativ till att knega på. Här är alla utlämnade åt nätets växande gökungar, de så kallade plattformarna; Über, Helpling, Airbnb, Task Rabbit och andra. Det är den ultimata nyliberala drömmen; hundra procent eget risktagande och noll procent trygghet, helt i händerna på det omedvetet onda godtycket hos vällustiga appklickande kunder: mellancheferna från helvetet.
Enligt en amerikansk undersökning får den Überförare som bedöms med färre än fyra-fem stjärnor av sina kunder inga fler körningar. Då återstår bara att betala tillbaka billånet till banken. Utan inkomster. Steget till att tvingas erbjuda lite sex med städtjänsten för att få sina Helpling-poäng ter sig inte oöverstigligt långt. Fundera på detta. Så ser prekariatet ut, det nya innanförskap politikerna vill att vi ska springa ikapp för att ingå i. Det är kanske säkrast att vi aktiveras, så att vi inte börjar tänka efter om detta är något vi verkligen vill ha.

Den sakernas ordning vi här ovan beskrivit eldar på den globala kris som samhället genomgår. Dess följder börjar nu också synas i vårt välordnade hörn av världen. Detta är innanförskapets kris, det innanförskap som innebär att vi utarmar det mesta och de flesta för att några få procent ska kunna få allt.