Ingen ska behöva hamna i utanförskap, heter det. Men bakom den omtänksamma retoriken döljer sig ett cyniskt spel, möjliggjort genom övergången från generell välfärdspolitik till en arbetslinje som i och för sig skapar jobb, men bara till priset av ökande klyftor. Utanförskapsretoriken är obehaglig på många sätt, men allra mest när den används för att mörka den systematiska omfördelningen av resurser från dem ”i utanförskap” till redan priviligerade grupper i samhället; tydligt avläsbar i hur arbetslösheten bland svenskfödda och högutbildade hela tiden minskar samtidigt som den lika stadigt ökar hos andra grupper. Hur hänger detta ihop?

Utgångspunkten är ideologisk: arbete i utbyte mot lön har ett värde, annat arbete räknas inte. Synsättet gör det möjligt att exempelvis påstå att arbetslösa i åtgärder är dyrare för samhället än samma personer i fullsubventionerade jobb, samtidigt som de i båda fallen i realiteten uppbär statlig lön. Att ingen ifrågasätter detta synsätt gör det också politiskt möjligt att kräva att alla måste stå till arbetsmarknadens förfogande: även sjuka, långtidsarbetslösa och nyanlända. För att folk inte ska ”bli kvar i utanförskap” kan de sedan tvingas in i olika åtgärder som ska göra dem ”mer anställningsbara”. Väl där används de som mänsklig råvara i en industriproduktion som förvisso skapar jobb – men inte till dem, utan till mer välbeställda grupper i samhället.

Exempelvis skapas hela tiden nya byråkratjobb i den svällande kontrollapparat som administrerar arbetslöshet, sjukförsäkringar med mera. Utbildningskraven på dessa jobb höjs dessutom ständigt, vilket garanterar att de som växt upp i studievana familjer gynnas. Fler tjänster inom utbildningsväsendet tillkommer på köpet. Privatiseringen av diverse arbetsmarknadspolitiska insatser skapar också jobb hos olika ”externa aktörer” som utan demokratisk kontroll eller insyn får syssla med det lönsamma grovgörat att extrahera värde ur dem som befinner sig längst ner i näringskedjan. Och eftersom människor lätt blir sjuka både av stigmatiseringen och åtgärdsprogrammen skapas dessutom hela tiden nya arbeten inom vårdsektorn, läkemedelsindustrin, och så vidare.

Bara en mycket kraftfull myt kan få vanliga hyggliga människor att med gott samvete jobba inom ett sådant här cyniskt system, som systematiskt tar från de resurssvaga för att ge till dem som redan har. Arbetsmarknadspolitiken fungerar därför främst som en propagandamaskin som hamrar in doktrinen att jobb skapar frihet samtidigt som den håller skräcken för ”utanförskapet” vid liv. Uppdraget kräver en sammanhållen dramaturgi som gör det nödvändigt att statuera exempel med arbetssamhällets förlorare. De döms därför till politisk fångenskap genom inlåsning i olika åtgärder och stödformer. Väl där är de arbetslösas egentliga (arbets)uppgift att skapa trovärdighet för arbetslinjen genom att spela rollen av förlorare med sådan inlevelse att både deras fysiska och mentala hälsa undergrävs. Så hålls det jobbskapande teaterstycket vid liv, som en sorts skattefinansierat gladiatorspel.

Att skamlöst utnyttja människor genom att bunta ihop dem under det förnedrande epitetet ”utanförskap” och samtidigt kräva att de ska stå till arbetsmarknadens förfogande är lika omoraliskt som inhumant. Dessutom har det bara en enda mätbar effekt, och därtill en som ingen säger sig vilja ha: ständigt ökande klyftor.

Menu

Start / Artiklar / …

Utanförskapsretoriken skapar ökade klyftor

Lars Noväng & John Huntinton

Lars Noväng & John Huntinton

Initiativtagare till Frihetsförmedlingen

Ingen ska behöva hamna i utanförskap, heter det. Men bakom den omtänksamma retoriken döljer sig ett cyniskt spel, möjliggjort genom övergången från generell välfärdspolitik till en arbetslinje som i och för sig skapar jobb, men bara till priset av ökande klyftor.

Utanförskapsretoriken är obehaglig på många sätt, men allra mest när den används för att mörka den systematiska omfördelningen av resurser från dem ”i utanförskap” till redan priviligerade grupper i samhället; tydligt avläsbar i hur arbetslösheten bland svenskfödda och högutbildade hela tiden minskar samtidigt som den lika stadigt ökar hos andra grupper. Hur hänger detta ihop?

Utgångspunkten är ideologisk: arbete i utbyte mot lön har ett värde, annat arbete räknas inte. Synsättet gör det möjligt att exempelvis påstå att arbetslösa i åtgärder är dyrare för samhället än samma personer i fullsubventionerade jobb, samtidigt som de i båda fallen i realiteten uppbär statlig lön. Att ingen ifrågasätter detta synsätt gör det också politiskt möjligt att kräva att alla måste stå till arbetsmarknadens förfogande: även sjuka, långtidsarbetslösa och nyanlända.

För att folk inte ska ”bli kvar i utanförskap” kan de sedan tvingas in i olika åtgärder som ska göra dem ”mer anställningsbara”. Väl där används de som mänsklig råvara i en industriproduktion som förvisso skapar jobb – men inte till dem, utan till mer välbeställda grupper i samhället.

Exempelvis skapas hela tiden nya byråkratjobb i den svällande kontrollapparat som administrerar arbetslöshet, sjukförsäkringar med mera. Utbildningskraven på dessa jobb höjs dessutom ständigt, vilket garanterar att de som växt upp i studievana familjer gynnas. Fler tjänster inom utbildningsväsendet tillkommer på köpet. Privatiseringen av diverse arbetsmarknadspolitiska insatser skapar också jobb hos olika ”externa aktörer” som utan demokratisk kontroll eller insyn får syssla med det lönsamma grovgörat att extrahera värde ur dem som befinner sig längst ner i näringskedjan. Och eftersom människor lätt blir sjuka både av stigmatiseringen och åtgärdsprogrammen skapas dessutom hela tiden nya arbeten inom vårdsektorn, läkemedelsindustrin, och så vidare.

Bara en mycket kraftfull myt kan få vanliga hyggliga människor att med gott samvete jobba inom ett sådant här cyniskt system, som systematiskt tar från de resurssvaga för att ge till dem som redan har.

Arbetsmarknadspolitiken fungerar därför främst som en propagandamaskin som hamrar in doktrinen att jobb skapar frihet samtidigt som den håller skräcken för ”utanförskapet” vid liv. Uppdraget kräver en sammanhållen dramaturgi som gör det nödvändigt att statuera exempel med arbetssamhällets förlorare. De döms därför till politisk fångenskap genom inlåsning i olika åtgärder och stödformer. Väl där är de arbetslösas egentliga (arbets)uppgift att skapa trovärdighet för arbetslinjen genom att spela rollen av förlorare med sådan inlevelse att både deras fysiska och mentala hälsa undergrävs. Så hålls det jobbskapande teaterstycket vid liv, som en sorts skattefinansierat gladiatorspel.

Att skamlöst utnyttja människor genom att bunta ihop dem under det förnedrande epitetet ”utanförskap” och samtidigt kräva att de ska stå till arbetsmarknadens förfogande är lika omoraliskt som inhumant. Dessutom har det bara en enda mätbar effekt, och därtill en som ingen säger sig vilja ha: ständigt ökande klyftor.

Publicerad i tidningen Syre i april 2018

❯ Läs artikeln direkt i Syre