Vad tänker unga om frihet?

”Vi har alltid som en liten röst i vårt huvud som säger vad man får och inte får göra och som berättar hur vi ska bete oss. Detta är nästan som ett undermedvetet styre, som att det även är vi som begränsar oss själva från att göra saker som man skulle vilja för att tillfredsställa föräldrar eller samhällets synpunkter på vad som är rätt.”

Så reflekterar en av eleverna i årskurs nio vid Skälltorpsskolan i Göteborg om frihet. På initiativ från SO-läraren Samuel Jonasson har niondeklassarna fått i uppgift att skriva essäer på temat och för andra året i rad har Frihetsförmedlingen glädjen att publicera ungdomarnas essäer om frihet.

Frihetsförmedlingen

Frihetsförmedlingen

Sveriges största förmedlare av frihet

”Vi har alltid som en liten röst i vårt huvud som säger vad man får och inte får göra och som berättar hur vi ska bete oss. Detta är nästan som ett undermedvetet styre, som att det även är vi som begränsar oss själva från att göra saker som man skulle vilja för att tillfredsställa föräldrar eller samhällets synpunkter på vad som är rätt.”

Så reflekterar en av eleverna i årskurs nio vid Skälltorpsskolan i Göteborg om frihet. Det är andra året i rad som Skälltorpsskolans niondeklassare på initiativ från SO-läraren Samuel Jonasson har fått i uppgift att skriva essäer på temat.

– Det har varit väldigt värdefullt. Speciellt eftersom det i den här åldern är så viktigt med identitet. Man börjar forma sin egen karaktär och vilken typ av person man känner sig som och vem man vill vara.

Eleverna har fått möjlighet att reflektera över vilka begränsningar och friheter de själva upplever, i förhållande till samhället, skolan, vännerna och föräldrarna. Essäerna har skrivits i samband med undervisning om olika styrelseskick och innebörden av mänskliga rättigheter.

– Jag vill tro att det, åtminstone för en del elever, har skapat en större förståelse för hur olika det kan se ut för olika människor, till exempel beroende på var man kommer ifrån, vilken kultur och religion man har, föräldrarnas socio-ekonomiska tillstånd eller etniska bakgrund med mera”, berättar Samuel.

Tre klasser i årskurs 9 har varit med, och 20 av eleverna har gett sitt godkännande om att låta Frihetsförmedlingen publicera deras essäer.

Essäsamlingen går att läsa i fulltext här ❯

Nedan delar vi några korta utdrag ur elevernas texter.

”Den friaste människan kan nog vara en människa utan känslor alltså en psykopat, den hade inte känt någon skuld från sina handlingar och kunna enkelt utföra vad den än vill då gränser inte är en nödvändighet.”

”… killar är också begränsade och har inte frihet helt och hållet heller. Det finns många normer som tar friheten ifrån killar, som t.e.x att män inte ska visa känslor/ gråta eller att killar inte ska ha smink eller nagellack.”

”…att kunna prata och säga sina åsikter, det kan vara en stor frihet i sig.  Då kan man visa vad man tycker i samhället och fler kanske tycker samma sak. Man kan då ha förändrat något. Det var exakt det Greta Thunberg gjorde..” 

”…din hjärna/sätt att tänka…får dig kanske att mentalt kryssa ut olika val som du egentligen har. Detta berövar dig din frihet.”

”Fysikens lagar är också en begränsning enligt min definition av frihet, men det är en ganska svår en att ta sig förbi.”

”…frihet symboliserar även kärlek mot varandra och att inte sprida hat och rykten. För just nu känner jag mig fri till en viss del då jag fortfarande får ta emot kritik över den religion jag har valt att utföra och på grund av min etnicitet då jag är från mellanöstern och får konstant höra att jag är någon form av terrorist. Och så klart blir jag utsatt för sexism och förtryck men jag har åtminstone yttrandefriheten att trösta mig med då jag har rätten att skriva vad jag än känner för så länge jag inte gör hets mot folkgrupp för det vore olagligt.”

”Folk skulle säkert också argumentera att lagarna gör så att vi har mindre frihet men jag tycker faktiskt motsatsen…Lagar är nödvändiga för att man ska kunna uppleva frihet.”

”Frihet för mig är att jag får träna/följa vilken sport jag vill, hur mycket jag vill eller hur lite jag vill.”

”Frihet för mig är att jag ska kunna göra vad jag vill och hur jag vill utan att komma i vägen för någon annan som har sin egen frihet.”

”…när någon frågar mig vad är frihet så är det en sak som kommer upp i mitt huvud ”världen”.”

”Det är t.ex. att jag får spela piano, lyssna på min musiksmak, ha min religion och stödja olika åsikter som jag håller med om.”

”Om jag ska vara ärlig så känner jag mig väldigt fri och jag tror att jag känner mig så för mina föräldrar inte är så strikta.”

”Samhället formar oss till ”slavar” dom vill att vi ska till skolan i flera år sen jobba tills vi dör.”

”…nu för tiden så har kvinnor mycket mer frihet. Dom är inte längre beroende av män och kan klara sig själva, tjäna egna pengar och äga sin egen frihet. 

”Barns frihet blir oftast begränsad pga skolan, ifall du är en person som har många aktiviteter i ditt privatliv kan din frihet bli mycket begränsad pga skolan eftersom, i skolan går du i cirka 7 timmar, sedan efter skolan när du tror att du har fritid då har du inte det. Istället har du läxor och prov som du måste plugga till och lägga in minst 2 timmars jobb på, vilket kan leda till mindre fritid, som i sin tur gör att du missar dina fritidsaktiviteter. Det kan i sin tur leda till stress och depression, stressen kommer ifrån att du vill hinna med allt (skola) (sport), och depressionen kommer ifrån att det du gillar blir borttaget ur ditt liv, vilket senare kan leda till självmordstankar och det är det sista alla vill, din smärta försvinner inte genom självmord, den skickas bara vidare till din nära och kära.”

”Idén med frihet uttrycks ofta med hjälp av musik och konst.”

”Det som symboliserar frihet är livet. ”

”Frihet kan inte blundas för och likaså inte heller begränsas. Den ska finnas idag, imorgon och alla kommande dagar framöver. För i slutändan är vi alla människor, mörka som ljusa, och vi förtjänar rätten till att få känna oss fria.”

”Asså “Vad symboliserar frihet?” Att frihet symboliserar något? Eller att något symboliserar frihet?” 

”Även om det är en mänsklighet rättighet finns det vissa som har ingen frihet…Man skulle nästan kunna säga att de är som inburade fåglar. Men kommer dessa fåglar någonsin flyga fritt högt i det blå?”

”Jag som många i andra i samhället känner frihet när vi lyssnar på viss musik och det gör oss avslappnade, som att vi inte har någon oro allt är bara lugnt.”

”I sjuan när vi läste om avrättningar så lärde jag mig en hemsk sak om Afghanistan som jag kommer minnas i resten av mitt liv. Där blev man straffad på ett grymt sätt om man hade en annan sexualitet än hetero. Man blev fastbunden och nerkastad på marken framför en stor tegelmur. Sedan välte man muren över offret som dog. Ett hemskt straff som jag med lättnad kan säga att det inte används längre. Dock är det fortfarande straffbart med döden om man är homosexuell i Afghanistan och några andra muslimska länder.”

Mobildeln längst ned>

Specialfält för mobilvisning nedan. Ställ i så fall in responsive-visningar!

Frihetsförmedlingen är en självorganiserad myndighet, en tankesmedja och ett konstverk med uppdrag att stödja människors frigörelse från strukturer som låser dem inne i lönearbete och ekonomism.
Vår tids fixering vid jobbskapande och tillväxt framstår alltmer som ett hot mot både planeten och kommande generationer. Avancerad teknologi har radikalt ökat möjligheten att befria majoriteten från tvånget att lönearbeta, men används i dag främst för att skapa onödiga jobb som människor dessutom mår dåligt av att utföra. Samtidigt bestraffas de arbetslösa med systematiska tvångsåtgärder.
Frihetsförmedlingens viktigaste ansvar är därför att minimera och helst förhindra meningslös sysselsättning samt att motverka det generella kravet att stå till arbetsmarknadens förfogande. Förmedlingens övergripande målsättningar är att ge befolkningen stöd och struktur för frigörelse, att successivt öka det allmänna handlingsutrymmet och att inspirera till ett mänskligare samhällsbygge.
Frihetsförmedlingen initierades 2014 av konstnärerna Lars Noväng och John Huntington, vilka sedan starten gemensamt leder och utvecklar verksamheten.

Vårdapparaten och den mänskliga faktorn

Det finns vissa ord och begrepp som inte bör blandas ihop. Om vi gör det bidrar vi till att upprätthålla en olycklig förvirring. Två sådana ord är individ och person. Om vi blandar ihop dem förvränger vi vår uppfattning om verkligheten — eller den förvrängs passivt för oss — och denna förvrängning tjänar vissa intressen på, men inte vår potentiella mänsklighet och definitivt inte vår omdömesförmåga.Tänk dig ett sjukhus, en fysiskt koncentererad del av vårdapparaten. Där finns olika roller, olika perspektiv, olika funktioner i apparaten: patient, personal, närstående. Ett sjukhus, ja, hela vårdapparaten, består av en rad sammanlänkade tankekonstruktioner, fokuserade i vissa byggnader och i väldefinierade arbetsuppgifter. Som patient, mottagare av vård i apparten, kommer jag in i det konkreta systemet utifrån, som en input, och en serie väletablerade rutiner sätts i gång. Jag vårdas (observera passivformen, som också impliceras av själva ordet patient; motsatsen är agent, den som gör något). Vem är då jag? Vad är då jag?

 

Vårdapparaten och den mänskliga faktorn

Per Johansson

Per Johansson

Fri forskare, idéhistoriker och fil dr i Humanekologi

[Föredrag vid Region Kronobergs FoU-enhets 20-årsjubileum, 2 oktober 2018]

Det finns vissa ord och begrepp som inte bör blandas ihop. Om vi gör det bidrar vi till att upprätthålla en olycklig förvirring. Två sådana ord är individ och person. Om vi blandar ihop dem förvränger vi vår uppfattning om verkligheten — eller den förvrängs passivt för oss — och denna förvrängning tjänar vissa intressen på, men inte vår potentiella mänsklighet och definitivt inte vår omdömesförmåga.

Tänk dig ett sjukhus, en fysiskt koncentererad del av vårdapparaten. Där finns olika roller, olika perspektiv, olika funktioner i apparaten: patient, personal, närstående. Ett sjukhus, ja, hela vårdapparaten, består av en rad sammanlänkade tankekonstruktioner, fokuserade i vissa byggnader och i väldefinierade arbetsuppgifter. Som patient, mottagare av vård i apparaten, kommer jag in i det konkreta systemet utifrån, som en input, och en serie väletablerade rutiner sätts i gång. Jag vårdas (observera passivformen, som också impliceras av själva ordet patient; motsatsen är agent, den som gör något). Vem är då jag? Vad är då jag?

Jag är en människa. Så vad är det, en människa? Denna fråga är ju relevant i absolut alla sammanhang, inte bara i min roll som patient på ett sjukhus. Men på vilket sätt är den specifikt relevant i vårdsammanhang? Vad eller vem är det som vårdas? En individ? En person?

Ordet individ kommer från latinets individuum (motsvaras av grekiskans atomos) — en distinkt sak eller varelse, skild från andra saker eller varelser. En mänsklig individ är således en människa sedd som åtskild från andra människor.

Ordet person kommer från latinets persona, vars ursprungliga betydelse är mask, det vill säga roll i ett drama. Senare kom det att betyda en mänsklig varelse med vissa egenskaper — förnuft, moral, medvetande, en varelse ofrånkomligen ingår i specifika sociala relationer. Denna innebörd fick en extra stark konnotation i kristendomen i vilken en människa är ”Guds avbild”, något som, mera metafysiskt uttryckt, innebär att verklighetens själva grund är personlig. Verkligheten är då inte objektiv utan relationell och mänskliga relationer återspeglar därmed verklighetens aktuella karaktär. Om relationerna är dåliga blir det illa i själva verkligheten. Individer, atomer, däremot, är objektivt observerade, distinkta saker vilka i sig saknar fundamental betydelse för verkligheten. Individer är bara komponenter i världen.

Låt oss relatera detta till tre väsentliga ingredienser i vårdapparaten: vetenskap, organisation respektive omdöme. Vad vi har här är tre former av kunskap som går in i varandra, men som var och en också följer sina egna premisser, har sin egen inneboende logik. Den mest personliga av dessa kunskapsformer är omdömet. Vetenskap respektive organisation är i sig mera opersonliga, men kräver samtidigt omdöme för att kunna utövas och användas adekvat. Så på sätt och vis är omdöme (fronesis) i slutändan den mest fundamentala kunskapsformen. Man skulle här även kunna tala om urskillning, om förmågan att utöva urskillning (gr. diakrino).

Men vad styr vårdapparaten? Vårdapparaten är mest av allt en organisation. Och när det gäller att organisera mänskliga aktiviteter skedde ett avgörande skifte i och med industrialiseringen av ekonomin och därmed av samhället. I det resulterande moderna samhället har en rad olika organistationsideologier sett dagens ljus: taylorism (specialisering, centralisering), lean production (eliminera allt ”onödigt”), new public management (mätning, utvärderingar, dokumentation). Alla dessa laborerar definitionsmässigt med individer, med atomära komponenter, inte med personer. Specialisering, centralisering, att eliminera allt ”onödigt”, att mäta, utvärdera och dokumentera — allt detta medför också vissa värdemässiga prioriteringar. Det som prioriteras är framför allt effektivitet och kontroll.

Nu är det ju inte så, att effektivitet och kontroll nödvändigtvis är några dåliga värden att rätta sig efter. Men de innebär en risk, kan man säga. Ty vad får det för följder när man organiserar vården efter mönster från industriell produktion? Rent konkret blir följden att patienter processas i olika steg vid olika stationer, att personal fullföljer vissa definierade uppgifter i processen, medan anhöriga och närstående undrar vad som händer. (Patienter och närstående som har insikt i processerna har emellanåt klara fördelar jämfört med dem som inte har en aning om dem.)

Taylorism, lean production, new public management är tankekonstruktioner. När en sådan tankekonstruktion väl har realiserats i, säg, en ”vårdapparat”, då existerar den och utövar ett inflytande i yttervärlden och styr därmed kraftfullt människors beteenden. Med andra ord kommer ett sjukhus, en vårdinrättning, hela vårdapparaten att bokstavligen bestå av en rad sammanlänkade dylika tankekonstruktioner. Som patient, som personal eller som närstående sorteras jag in i dessa på olika sätt, men alltid på konstruktionens premisser. Och alltid främst som individ, som en atomär komponent i en serie höggradigt mekaniserade processer.

Vad är då denna fantastiska konstruktion till för? Den är till för att hjälpa sjuka och skadade människor. Konstruktionen är egentligen till för personer, men när man kommer in i apparaten, när man blir en komponent i dess processer, då blir man en individ. Rent förståelsemässigt går det också att se det från andra hållet och fråga sig: Är kanske människan i lika hög grad till för vårdapparaten?

Qui bono? Vem tjänar på konstruktionen? Vad kan tjäna på vetenskapen? En abstrakt kunskapsproduktion; ekonomin. Vad kan tjäna på tekniken? Utvecklandet av apparater; ekonomin. Vad kan tjäna på organisationen, på byråkratin? Arbetsmarknaden; ekonomin. Allt detta gynnas av själva flödet av patienter genom apparaten.

Men vad är det som gynnar personen i detta? Om vårdapparaten i stor utsträckning är byråkratiskt, tekniskt och bokföringsmässigt organiserad — hur stort utrymme finns det för utövande av mänskligt omdöme? I synnerhet i just en vårdapparat måste väl ändå personers omdöme vara av särskild vikt, oavsett deras funktion som komponenter?

Ett annat namn för mänskligt omdöme är den mänskliga faktorn. Detta uttryck har oftast en negativ klang, vilket innebär en teknikcenterad värdering. Om något går fel i ett tekniskt system och inget tekniskt fel finns, så är det någon människas fel. Omdömet brast. Ju mera man betonar denna association desto svårare blir det att se den mänskliga faktorns positiva sida, nämligen att denna består i själva möjligheten att utöva omdöme. Eliminera den mänskliga faktorn och alla mänskliga, personliga, omdömen i positiv mening kommer också att försvinna.

Lite innan jag höll det här föredraget i Växjö kunde man i DN läsa en intervju med en läkare i Lund: ”i en alltmer byråkratiserad sjukvård reduceras patienterna till att bli delar i en produktionsapparat och inte till att vara människor i behov av omsorg”. Vad skulle hända om en läkare insisterar på att utöva sitt omdöme (vilket egentligen har en stark status; betänk läkareden)? Eftersom detta utövande oundvikligen kan ta lite tid, hur skulle apparaten reagera? Flödet, effektiviteten, stoppas ju i så fall lätt upp. Var går gränsen för när ett organisatoriskt system slutar främja mänskliga syften, slutar bry sig om personer och börjar överföra sin rent administrativa och tekniska logik på hanterandet av människorna, så att de faktiskt upphör att behandlas som personer och blir individer, atomer, komponenter i systemets abstrakta funktionalitet?

Min poäng är inte ett heltäckande argument mot organisatoriska rutiner, eller ens mot en viss ”apparatighet”. Sådant kan vara exakt vad som behövs för vissa typer av sjukdomar eller skador. Snabbhet och effektivitet är då nödvändigt och en effektiv apparat är i så fall oundgänglig. Men väldigt mycket som nu äger rum i vårdapparaten har inte alls den karaktären, utan skulle vinna på om utövande av personligt omdöme fick en mera fundamental plats och roll. Det finns med andra ord en gräns för när ”apparatigheten” förlorar sitt egenvärde. Om den gränsen passeras, vad gör man då? Vad som från början var en tankekonstruktion är ju realiserad i byggnader, rutiner och bestämmelser. De rubbas därmed inte så lätt, inte ens när de har gått över gränsen för vad som är mänskligt, personligt, eftersträvansvärt.

Den fråga jag landar i blir: Hur skulle en vårdorganisation se ut om dess användande av vetenskap, teknik och organistationsformer verkligen byggde på en fundamental avsikt att odla och främja mänskligt omdöme — hos såväl ”patienter” som ”personal” som ”närstående”? 

Artikeln är tidigare publicerad i tidskriften Mooria och här återgiven med artikelförfattarens tillstånd.

Jag behöver handläggning

“Kära handläggare! Jag behöver handläggning.” Så börjar ett fantastiskt brev som inkom till Sveriges friaste byråkrat i februari 2019.

En poetisk och drabbande text om ett arbetsliv där nyckeltal blivit lag och mänsklighet en försvårande egenskap.

Frihetsförmedlingen

Frihetsförmedlingen

Sveriges största förmedlare av frihet

Kära handläggare!

Jag behöver handläggning. Min politiska depression har nått bristningsgränsen. Runnit över i tårar. Och jag tänker. Tänker att jag kan inte vara först. Det måste ha varit andra före mig. Där de politiska besluten inte är ett partiprogram i glansigt papper att rösta om ibland. Där de politiska besluten skär rakt in i vardagen, i det som är vårt liv, vår tid. Där de politiska besluten inte bara är ett tal om en skattesats, utan de nya gympaskorna som inte haddes råd med. En sko, en gemenskap, en stigmatisering.

Kära handläggare. Jag behöver handläggning. För att jag gråter, för klumpen över bröstet. För att jag är förbannad.

För att jag är rädd att min frihet helt ska kidnappas av New Public Management och av marknadshyror.
För att mina kollegor bränner ut sig några månader efter examen. En efter en. På grund av vad? Alla springer som om det brinner. Trots att det inte brinner. Trots att vi inte ens är en akutverksamhet. Chefen är inte chef. Vår chef är ett journalsystem som säger åt mig att skriva en plan utifrån förvalda ord med undantag och manualer, eftersom systemet inte klarar allt. Och de förvalda orden säger saker som “Ta ansvar för sin hälsa”. Säger allt och ingenting. Chefen skickar ett mail. Det står ”Vi har under 2018 ökat produktionen. Hela 5756 fler besök jämfört med 2017”. För det får vi frukt och godis. Jag skriver, när mailet kommer, ett papper som ska förändra en pojkes liv. Att skriva, att tänka, i åtta timmar om det stämmer att pojken har svårigheter. Det ger inga pinnar. Att säga till pojken att hans liv ska förändras. En pinne. Bananen smakar surt.

Får man skriva så här? Kanske tror jag, om jag inte säger vart jag jobbar. Jag har hört att det är lag på sånt. Att inte säga så om sitt jobb. Att det är bra. Kom och jobba hos oss! Kanske kan jag le lite konstigt så att de förstår att jag menar ”jag ska själv sticka så fort jag kan”. Det är nog för föräldrarna, så att de inte blir oroliga. Det vore dumt av oss behandlare att oroa dem. Tänk så jobbigt för dem om vi var så dumma att vi lät dem veta hur det är. Jag bryr mig. Vad annars hade jag där? Utan dem. Utan barnen. Utan kollegorna. Ingenting.
Men jag tänker att de kanske ändå förstår när den tredje fysioterapeuten tar över, eller när arbetsstolen har beställts av ytterligare en ny arbetsterapeut. Kanske anar de något. De vet inte att Lina efter sex månader blev sjukskriven för att huvudet dunkade så att hon inte kunde sova. Men de anar kanske.
Organisationen vet. Ser i statistiken. I en annan stad har de anställt en hälsocoach. Varje vecka säger hälsocoachen på intranätet hur vi kan blanda den bästa smoothien, vilka mindfulnessövningar vi ska göra och att det är bra att äta morötter. Jag har gjort en serie om det. Jag bifogar den till dig.

Kära handläggare. Jag behöver handläggning. Kan jag komma till dig någon gång under eftermiddagen den 19e mars? Gärna efter kl 16.00.

Johanna Svensson

Detta brev sändes till Sveriges friaste byråkrat i februari 2019. Här publicerat under pseudonym.

Dokumentation nätverksträff 8 dec 2018

Den första nationella träffen för nätverket fria byråkrater genomfördes på konstplattformen Skogen i Göteborg, den 8 dec 2018. På sidan hittar du enkel videodokumentation av de presentationer som då gjordes. Dessa följdes av mycket spännande och intressanta samtal och diskussioner, vilka dock inte spelades in.

Dela:

Forskning  /  Projekt  / … nätverket fria byråkrater

Dokumentation nätverksträff 8 dec 2018

Den första nationella träffen för nätverket fria byråkrater genomfördes på konstplattformen Skogen i Göteborg, den 8 dec 2018.

Här på sidan hittar du enkel videodokumentation av de presentationer som gjordes under eftermiddagen. Dessa följdes av mycket spännande och intressanta samtal och diskussioner, vilka dock inte spelades in.

Mer info om nätverket fria byråkrater

Kim Svensson, AI på bibliotekskonferens

Frihetsförmedlingen medverkade den 9 november 2018 i en konferens i Malmö som lyfte bibliotekens samspel med sitt närsamhälle och det möjliga mervärdet med meröppna bibliotek. Vi var inbjudna för att med utgångspunkt i Kim Svensson, AI-projektet ge ett alternativt perspektiv på AI-utveckling och robotteknik. Vår performanceföreläsning  behandlade bland annat den nära släktskapen mellan byråkrati och artificiell intelligens. 

 

Dela:

Forskning  /  Projekt  / … Kim Svensson, AI på biblio…

Kim Svensson, AI på bibliotekskonferens

Frihetsförmedlingen medverkade den 9 november 2018 i en konferens i Malmö som lyfte bibliotekens samspel med sitt närsamhälle och det möjliga mervärdet med meröppna bibliotek.

Vi var inbjudna för att med utgångspunkt i Kim Svensson, AI-projektet ge ett alternativt perspektiv på AI-utveckling och robotteknik. 

Vår performanceföreläsning  behandlade bland annat den nära släktskapen mellan byråkrati och artificiell intelligens. Se filmen nedan:

Mer info och dokumentation från konferensen

Fria byråkrater nätverksträff

Lördagen den 8 december är det dags för den första stora nätverksträffen med nätverket Fria byråkrater. Vi hoppas att så många av er som möjligt kommer, oavsett var i landet ni bor. Det blir en resa väl värd att göra! Eventet är öppet även för dem som ännu inte har anmält sig, men som är nyfikna på att gå med.
Vi bjuder på inspirationsföredrag, utforskar möjligheter till mikromotstånd i mätbarhetssamhället, frigörelse från etisk stress samt diskutera våra erfarenheter av new public management, etisk stress och andra utmaningar som kommer med att arbeta inom byråkratiskt präglade verksamheter. Eventet genomförs i samarbete med konstplattformen Skogen. Kvällen avslutas med middag. Vi bjuder på mat (vegansk) och dryck.
Eventet genomförs i samarbete med konstplattformen Skogen.

Dela:

Forskning  /  Projekt  / … nätverksträff

Fria byråkrater nätverksträff

Välkommen till den första nationella träffen med nätverket Fria byråkrater. Vi bjuder på en spännande eftermiddag med inspirationsföredrag, samtal och frigörelseverkstad. Framåt kvällen avrundar vi med vegansk mat och dryck. Se fullständigt program nedan.

Vi hoppas att alla intresserade tar tillfället i akt och kommer, oavsett var i landet ni bor. Vi lovar att det blir en resa väl värd att göra. 
Eventet genomförs i samarbete med konstplattformen Skogen. Det vänder sig till dig som har anmält ditt intresse av att medverka i nätverket Fria byråkrater, men är även öppet för nya nyfikna.

Datum och tid: 8 december kl. 14 – 19
Plats: Skogen, Masthuggsterassen 3, Göteborg

Anmälan till eventet

Anmäl dig senast den 5 december till cecilia@frihetsformedlingen.se och ange då också om du stannar till middagen.

Program:

14.00 Frihetsförmedlingen om nätverkets grundidé

Frihetsförmedlingens initiativtagare John Huntington och Lars Noväng samt Sveriges friaste byråkrat Cecilia Jonasson presenterar sig själva, Frihetsförmedlingen och tanken bakom nätverket fria byråkrater.

14.30 Kort presentationsrunda

Deltagarna får möjlighet att kort presentera sig själva.

14.50 Bensträckare

15.00 Inspirationsföredrag – två berättelser

Hur kan ett mikromotstånd mot etisk stress och meningsurholkande ritualer se ut i praktiken? Två av nätverkets medlemmar delar med sig av sina berättelser.

Hanna Asp – Om att bevara mänskligheten i ett omänskligt uppdrag

Författare och handläggare vid Migrationsverket.

Vad sker med oss när vi arbetar efter riktlinjer som går på tvärs med hjärtat? Hanna delar med sig av sin berättelse om hur poesin och skrivandet blev hennes enda verkningsfulla redskap för att hantera den etiska stress som uppstod i arbetet som handläggare på Migrationsverket.

Sverker Lundin – Om kunskapssamhällets ritualer och att excellera i excelark

Universitetslektor på institutionen för pedagogik och specialpedagogik, Göteborgs universitet.

Hur kan vi hantera meningslösa ritualer och ändå ha roligt? Sverker ger oss en inblick i utbildningsinstitutionens rituella funktion i kunskapssamhället och utforskar den universitetsanställdes möjligheter till mikromotstånd.

15.45 Diskussion och frågor

16.00 Fikapaus 

16.30 Frigörelseverkstad. Vad vill och kan vi i nätverket göra?

Med utgångspunkt i deltagarnas egna erfarenheter tar vi konstnärlig metodik till hjälp för att på ett lustfyllt sätt utforma frigörande handlingar som var och en kan testa i sin arbetsvardag.

Deltagarna får tillfälle att reflektera närmare över sin egen situation och bolla idéer med varandra. Hur ser villkoren för människors frihet ut på våra arbetsplatser? Vilka värden präglar våra verksamheter? Vilka handlingsutrymmen ser vi? Vilka kan vi skapa?

17.30 Middag och fortsatta samtal

Vi fortsätter samtalen vid middagsbordet och avnjuter god vegansk mat och dryck tillsammans.

Om nätverket Fria byråkrater

Nätverket Fria byråkrater är en del av Frihetsförmedlingens forskningsavdelning. Det vänder sig till alla med erfarenhet av att arbeta med eller inom byråkratiskt präglade företag och organisationer. Du kan vara alltifrån socionom, konstnär eller akademiker till säljare, kvalitetsansvarig eller lärare. Syftet är att utforska villkoren för människors frihet i samtiden.

Har du fått nog av missanpassade rutiner, trilskande system och accelererande administration? Upplever du att din egen moraliska kompass alltför ofta pekar i en annan riktning än din arbetsbeskrivning? Är du nyfiken på vad den mänskliga faktorn kan vara, annat än en felande länk i systemen? Då kan det här vara nätverket för dig.

Läs mer och anmäl gärna ditt intresse att bli med i nätverket ❯

Ung och fri?

”Är vi människor här bara för att äta, sova och arbeta varje dag i livet? Finns det inte något mer till vår existens än denna cirkeln som bestämmer vår status men samtidigt tar bort våra åsikter och mest av allt, våra känslor?”

Så skriver en av högstadieeleverna i den essäsamling vi på Frihetsförmedlingen nu har glädjen att få publicera. Under hösten har två klasser i årskurs nio på Skälltorpsskolan i Göteborg skrivit essäer om begreppet frihet. Frihetsförmedlingen har fått förtroendet att vidareförmedla deras tankar.

Samlingen ger en sällsamt ärlig inblick i ungdomarnas vardag: deras hopp, vardag, värderingar och samhällsperspektiv…

Frihetsförmedlingen

Frihetsförmedlingen

Sveriges största förmedlare av frihet

”Är vi människor här bara för att äta, sova och arbeta varje dag i livet? Finns det inte något mer till vår existens än denna cirkeln som bestämmer vår status men samtidigt tar bort våra åsikter och mest av allt, våra känslor?”

Så skriver en av högstadieeleverna i den essäsamling vi på Frihetsförmedlingen nu har glädjen att få publicera. Under hösten har två klasser i årskurs nio på Skälltorpsskolan i Göteborg skrivit essäer om begreppet frihet. Frihetsförmedlingen har fått förtroendet att vidareförmedla deras tankar.

Samlingen ger en sällsamt ärlig inblick i ungdomarnas vardag: deras hopp, vardag, värderingar och samhällsperspektiv. Flera av ungdomarnas tankar ligger på en filosofisk nivå som gör ett bestående intryck på oss. Här finns betraktelser om alltifrån pengar, föräldrar och mobbing till reflektioner om döden, religion och friheten i att vara sig själv.

Initiativet till samarbetet med Frihetsförmedlingen togs av SO-läraren Samuel Jonasson vid Skälltorpsskolan, som tyckte att begreppet frihet var en spännande ingång i frågan om hur strukturer påverkar individ och samhälle:

”Vi pratade om diktatur och demokrati under ett kursmoment om politik. Vad innebär det att fostras till demokratiska medborgare? Hur fria är våra val egentligen? Diskussionen väckte stor entusiasm hos eleverna som började fundera ordentligt både över vad frihet är för dem själva och i samhället.”

Eleverna fick i uppgift att skriva en essä på max en A4-sida. Direktiven var öppna: att med fria ord och utifrån inspiration från lektionen beskriva vad frihet är för dem. Totalt har 14 elever valt att dela med sig av sina essäer via Frihetsförmedlingen.  Klicka på knappen om du vill gå direkt till hela essäsamlingen i pdf-format, men börja gärna med att läsa de citat ur essäerna vi delar med oss av här nedanför.

CITAT UR NIORNAS ESSÄER

”Vad är frihet? Finns frihet ens? Eller är frihet bara ett koncept som människan har hittat på för att ha något att leva för?”

”…du vet dagar när det regnar en sån där sen höstkväll det e mörkt och regnet öser ner, att gå ut och ta en promenad i det lätta rena luften och den mysiga stämningen att höra regnet slå ner mot mark och objekt i mörkret ger mig lugn och frid jag känner mig så fri just under den stunden.”

”Man föds och redan i ung ålder måste man lära sig prata, gå, springa, sitta osv. Några år senare är du låst bakom en skolbänk och har inget alternativ än att stanna kvar där då lagen stoppar dig att göra annat…Ja det är fördelar som vi i Sverige har som inte andra länder har, men ändå är vi också fast bakom galler och tvungna till att göra allt som staten vill att man ska göra…”

”En stor del av frihet för mig är att kunna komma hem sätta mig framför min skärm och koppla upp mig online och kunna spela med folk från alla delar i världen. Att bara kunna få spela och sätta sig in i en annan karaktär där man kan glömma alla problemen man har i verkliga livet det är frihet för mig.”

” Jag känner mig mest fri när jag sitter på en bänk i tystnaden och inte tänker på skolan, ekonomi och vardagliga problem, när man är stressad så känner man sig inte lika fri.”

”Frihet är att vara accepterad utan att vara förstådd.”

”Frihet för mig är när man får tänka, tro, älska och vara vem man är.  Men så är det inte i samhället, man får inte älska vem man vill, man får inte ser ut hur man vill eller vara vem man är. Samhället har ritat upp hur vi ska vara, män måste gilla sport, inte visa känslor, ha muskler. Kvinnor ska ha smink, vara smala, visa känslor. Det är fel att killar har smink på sig, fel att älska samma kön säger samhället i vissa länder. Även här i Sverige tycker vissa att det är fel men jag tycker att det inte ska vara det. Jag vill att folk inte ska få hat för att våga vara sig själv.”

”Det måste finnas en viss gräns även på frihet där inte samhället tar till skada. Om frihet för t.ex dig är att skrika ut rasistiska kommentarer ute som kommer du få tänka om.”

” En fri människa respekterar andras frihet.”

”Men vad är det vi strävar att ha frihet ifrån? Är det frihet från ekonomiska begränsningar? Eller frihet från samhällets ideal och normer? Kanske är det inget av detta som faktiskt håller oss tillbaka från frihet, det kanske är själva livet. Kunskapen att vi inte är odödliga, att vi kan och kommer dö. Rädslan för att dö håller oss ifrån att leva livet. Vi lever hela våra liv, för vadå? Att uppnå den ultimata friheten? För isåfall borde ju döden vara den ultimata friheten. I döden har du inga begränsningar, och visst du lever ju inte. Men du är ju fri från allt… ”

”Frihet är för vissa en vanlig känsla. För andra – något otänkbart som är omöjligt att uppnå, men något som alla strävar efter.”

”En annan gång när jag känner mig fri är när jag har sovit ut och sedan när jag går upp på morgonen så känner jag en så stor lättnad och efter jag stigit upp från min säng och ätit frukost så har jag möjligheten att städa. jag älskar att städa i och med att det blir mer ordning och då får jag frid vilket gör att jag känner mig fri.”

”…frihet ska betyda att man får vara ärlig mot sig själv och att man ska vara fri till att gå på sanningens väg…om folk börjar att vara ärliga mot sig själv, alltså börja förstå sig själv och andra, så kommer de kunna förstå mer av världen som kan leda till att mer och mer bidrar till denna samhället som i sin tur kan leda till att alla gemensamt kan hitta lösningar till problemen i världen som den stora koldioxidutsläppen, fattigdom och i problem i andra delar av världen som t.ex. hedersvåld.”

”…jag skulle nog säga att mina föräldrar begränsar min frihet genom att säga till mig hur länge jag får vara ute, vilka olika platser jag får befinna mig på osv. Men ens föräldrar kan inte bestämma hela ens liv åt en, för att vi har en frihet som inte våra föräldrar eller någon annan kan ta ifrån oss, vår frihet över att få vara oss själva.”

”Frihet, självständighet och oberoende är det som fått människor att offra livet i kampen mot förtryck genom historien.”

”Det som gör min frihet begränsad är min religion för att min religion är väldigt viktig för mig. Min religion innehåller många bra och viktiga regler som det finns i dagens samhälle, te.x man får inte slå kvinnor, man får inte ta droger, man får inte röka. Jag tror att folket tycker att frihet är allt från att bestämma över sig själv till att bestämma vad man ska göra med sitt liv. Och jag håller med om det eftersom att jag kräver också att det ska vara så förutom om det är skadliga saker som te.x att döda, röka, dricka, snusa (för ungdomar under 18 år), eller att behandla folk eller familj på ett dåligt sätt.”

”Ekonomisk frihet är ouppnåelig, hur mycket du än jobbar kan och kommer pengarna ta slut.”

Frihet för vissa är att inte äga något. Man har inget att förlora.”

”Tar man en titt på alla som bröt systemet och hoppade av skolan ser vi många människor som är antingen kända, rika, framförallt glada. Skolan skulle göra dig smart, men en av dem smartaste männen som vandrat denna jord: Albert Einstein hade det inget vidare i skolan och kolla var han är nu. Samma med Bill Gates hoppade av skolan och är nu en av de två mest rikaste männen på jorden som man vet om. Båda de följde sitt hjärta och sin glädje vilket många har slutat att bry sig om.”

”Jag kan ju ta mina föräldrar som exempel, de säger att de bestämmer över vad jag ska bli. Förut blev jag sårad av det de sa, nu i efterhand har jag blivit modigare och det gör att jag har lust att visa de att jag tror på det jag vill bli och att jag ska kämpa för det! Ingen ska behöva höra att man inte kan drömma och bli det man vill!”

”Frihet är när du ska känna dig välkommen vart du än går. Där de inte finns någon utstötning eller mobbning. När 100 tals unga flickor och pojkar inte ska må psykiskt dåligt och går ärrade för livet. I min frihet ska inte omkring 50 unga per år begå självmord på grund av andras brist på respekt. Inom friheten respekterar vi varandra vi är enade.”

”Frihet kan också uttryckas på olika sätt som t.ex musik och filmer, man kan sjunga om sin frihet eller agera ut den. Jag vet inte om man kan bli helt fri, helt fri från alla normer och förväntningar, fri från sig själv helt enkelt, det är nog en av dem stora filosofiska frågorna som nog ingen har svar på.”

Mobildeln längst ned>

Specialfält för mobilvisning nedan. Ställ i så fall in responsive-visningar!

Frihetsförmedlingen är en självorganiserad myndighet, en tankesmedja och ett konstverk med uppdrag att stödja människors frigörelse från strukturer som låser dem inne i lönearbete och ekonomism.
Vår tids fixering vid jobbskapande och tillväxt framstår alltmer som ett hot mot både planeten och kommande generationer. Avancerad teknologi har radikalt ökat möjligheten att befria majoriteten från tvånget att lönearbeta, men används i dag främst för att skapa onödiga jobb som människor dessutom mår dåligt av att utföra. Samtidigt bestraffas de arbetslösa med systematiska tvångsåtgärder.
Frihetsförmedlingens viktigaste ansvar är därför att minimera och helst förhindra meningslös sysselsättning samt att motverka det generella kravet att stå till arbetsmarknadens förfogande. Förmedlingens övergripande målsättningar är att ge befolkningen stöd och struktur för frigörelse, att successivt öka det allmänna handlingsutrymmet och att inspirera till ett mänskligare samhällsbygge.
Frihetsförmedlingen initierades 2014 av konstnärerna Lars Noväng och John Huntington, vilka sedan starten gemensamt leder och utvecklar verksamheten.

En moralisk agent

Av Simon Winter: Jag är med i ett spännande konstprojekt, Kim Svensson, AI, vars syfte är att skapa en byråkrat som är en artificiell intelligens. Kim ska vara en moralisk agent, och det har lett till en hel del tankar och diskussioner.
Det är förstås väldigt svårt att skapa en AI som är moralisk på samma sätt som en människa, och många skulle säga att det inte heller är önskvärt.
Med en AI är det både lättare och svårare att skapa en moralisk agent. En AI har alltid ett mål, som att lära sig navigera i en okänd miljö eller att lära sig efterlikna en bild eller text. Det som är svårt med AIn är att bestämma sig för vilket man ska välja som mål när man programmerar AIn. Det som är lättare är att mäta hur långt man är från målet.
Nick Bostrom, Anders Sandberg och de andra på Future of humanity institute i Oxford har ett roligt exempel som är en robot som gör gem. Om roboten är kraftfull och har detta som enda mål kan det snabbt spåra ur.

Simon Winter

Simon Winter

interaktionsdesigner och kognitionsforskare

paperclips-article

Jag är med i ett spännande konstprojekt, Kim Svensson, AI, vars syfte är att skapa en byråkrat som är en artificiell intelligens. Kim ska vara en moralisk agent, och det har lett till en hel del tankar och diskussioner.

Det är förstås väldigt svårt att skapa en AI som är moralisk på samma sätt som en människa, och många skulle säga att det inte heller är önskvärt.

Med en AI är det både lättare och svårare att skapa en moralisk agent. En AI har alltid ett mål, som att lära sig navigera i en okänd miljö eller att lära sig efterlikna en bild eller text. Det som är svårt med AIn är att bestämma sig för vilket man ska välja som mål när man programmerar AIn. Det som är lättare är att mäta hur långt man är från målet.

Nick Bostrom, Anders Sandberg och de andra på Future of humanity institute i Oxford har ett roligt exempel som är en robot som gör gem. Om roboten är kraftfull och har detta som enda mål kan det snabbt spåra ur.

Här är ett föredrag av Anders Sandberg där han redogör för argumentet:

Själva mätandet av måluppfyllelsen är oftast trivialt. Det finns matematiska funktioner för det. I gem-robotens fall är ju det enda som räknas hur många gem som tillverkas.

En AI lär sig ofta genom att starta med en slumpmässig uppfattning om sitt problem. Man mäter hur långt man är från målet genom en förlust- eller kostnadsfunktion. Därefter förändrar man AIns modell lite grand, och ser om man kom närmare målet.

De flesta AI-system som byggs är så här enkla – ett enda värde som ska optimeras, och ingen överordnad funktion som i sin tur mäter om det man gjort är bra. Den överordnade funktionen får vi människor än så länge sköta själva.

Men vilken otrolig kapacitet de senaste årens AI-experiment har haft. Från style transfer för bilder och video till att lära sig vinna i spel som Go som man för bara något år sen sa att bara människan kunde klara. Framgångarna har varit så stora att det är lätt att missa begränsningarna och den ofta väldigt enkla modell som ligger under.

Att med den enkla definitionen här skapa en moralisk agent är alltså inte så svårt, eftersom moral är det goda som i sin tur är det mål som man väljer för sin AI. Vill man skapa en moralisk agent som är en byråkrat finns det mycket att välja mellan. Man kan tänka sig en nitisk tjänsteman som letar efter fel i olika system, någon som underlättar för folk som känner sig fast i byråkratin, eller nidbilden av en byråkrat som stoppar till hela den administrativa apparaten genom att fylla den med värdelös information.

“Sentiment” är en speciell kategori som man kan utforska. Sentiment analysis (attitydanalys eller tonalitetsanalys på svenska) är ett område som tar texter och sätter ett värde på dem, på en skala, positivt eller negativt. Det används ibland för att sortera exempelvis online-recensioner automatiskt. I den enklaste versionen sätter man ett värde på varje ord och summerar värdet för varje text. Här är ett ställe att börja om man kör Python.

I en lite mer komplicerad men helt fantastisk demonstration visar Rob Speer hur man med enkla medel och standardiserade datamängder kan bygga en maskin som klassificerar texter efter sentiment, men som visar sig vara rasistisk! Demon är lätt att följa från länken här, och om man vill kan man sätta upp Jupyter på sin dator (eller Googles Colaboratory) och köra med egna data.

Varje in-rad är det man matar in i systemet, och så följer värdet på nästa rad:

In [15]: text_to_sentiment(“Let’s go get Italian food”)
Out[15]: 2.0429166109408983
In [16]: text_to_sentiment(“Let’s go get Chinese food”)
Out[16]: 1.4094033658140972
In [17]: text_to_sentiment(“Let’s go get Mexican food”)
Out[17]: 0.38801985560121732

Det enda som varieras här är landet, och italiensk mat får mycket positivt omdöme, kinesisk tydligt lägre och mexikansk väldigt lågt värde. Detta är fördomar i sin renaste form! Det blir ännu tydligare när han tar motsvarande exempel med kvinnonamn, där de kvinnonamn som associeras med svarta får väldigt låga värden.

Anledningen till att det blir så här är ju att de fördomar som finns i datamängderna kommer fram i resultatet. Och det är en väldigt svår nöt att knäcka hur man ska komma till rätta med detta. Det finns en övertro på att de artificiella agenter vi vill ska ta över vissa av våra tråkiga arbetsuppgifter dessutom ska göra sin uppgift helt opartiskt och etiskt oklanderligt, eftersom de har programmerats efter avsiktliga regler, men för att det ska fungera får man uppenbarligen inte lära upp dem på ett material som innehåller de fördomar som vi ville bli av med.

Jag tror att vilket mål man än väljer så riskerar det att bli fel, precis som att new public management (som liknar de här systemen väldigt mycket) är dömt att få oönskade resultat när vinstmaximering och liknande “blinda” värden får styra verksamhetsutvecklingen.

Ett sätt att få syn på, och förbereda sig på, oönskade resultat av system med alltför enkla mål är att studera det som ibland kallas “reward hacking”.

I reward hacking sätter man upp ett mål, som ju är uttänkt för att det är ett tecken på att systemet fungerar väl, och så “hackas” det målet, genom att systemet hittar oönskade sätt att få den belöning som målet innebär.

I det här blogginlägget och den här listan finns många sådana exempel som både är sedelärande och inspirerande. Som artificiella djur som utvecklas för att bli snabba och som under utvecklingen växer sig så stora att de kan uppnå hög hastighet genom att helt enkelt trilla! Eller en agent som dödar sig själv vid slutet av nivå 1 för att undvika att dö i nivå 2…

Det ska bli roligt att utforska rymden av möjliga mål för en byråkratisk AI.

– – – –

Artikeln är tidigare publicerad som bloggpost på tankesmedjan Infontology där Simon Winter är verksam som analytiker.
❯ Till bloggposten

Att titta runt i en vektorrymd

Av Simon Winter: Inom ramen för projektet Kim Svensson, AI håller jag på att utforska olika tekniska lösningar. Tekniken ska vara sådan att den både bygger på modern AI/machine learning och producerar texter som är relevant för en byråkrat. Ett av de första verktygen jag har testat heter Ketchum och är en rätt liten snurra för att visa ordassociationer från Fasttext-projektet.
Först lite om Fasttext, som är ett projekt från Facebook för textklassificering och vektorrepresentation av texter.
Jag ska skriva ett annat inlägg om vektorrepresentationer. Kortfattat betyder det i det här fallet att man tar varje enskilt ord i den vokabulär som bygger upp texten och ger den en punkt i en flerdimensionell rymd. Genom det sätt man sätter ut punkter kommer ord med liknande betydelse att hamna intill varann. Det här bygger på en hypotes som heter distributional semantics och som går ut på att om man tittar på ords användning så kommer ord med liknande betydelse att användas på liknande sätt. (Det står att Firth stått för att göra hypotesen populär, men den stämmer också bra med det jag förstått av den senare Wittgenstein som säger att ordens användning bestämmer deras betydelse.)
En viktig anmärkning i sammanhanget tycker jag är att det inte finns någon semantisk representation i den här modellen. Det enda som finns är rymden av ord, och var ett ord hamnar bestäms endast av var de andra orden befinner sig.
Nåväl, det som Fasttext-projektet har gjort är bland annat att träna upp ett nätverk på många olika texter. För svenska har man tagit svenska Wikipedia. Att träna ett nätverk betyder i det här fallet att man har bestämt de olika ordens positioner i den multidimensionella rymden. Man har använt sig av en rymd i 300 dimensioner, och den är ju då väldigt svår att visualisera. Om man vill titta på rymden kan man använda tekniker för dimensionsreduktion (som t-SNE) eller så får man utforska rymden på andra sätt.

Simon Winter

Simon Winter

interaktionsdesigner och kognitionsforskare

Inom ramen för projektet Kim Svensson, AI håller jag på att utforska olika tekniska lösningar. Tekniken ska vara sådan att den både bygger på modern AI/machine learning och producerar texter som är relevant för en byråkrat.

Ett av de första verktygen jag har testat heter Ketchum och är en rätt liten snurra för att visa ordassociationer från Fasttext-projektet.

Först lite om Fasttext, som är ett projekt från Facebook för textklassificering och vektorrepresentation av texter.

Jag ska skriva ett annat inlägg om vektorrepresentationer. Kortfattat betyder det i det här fallet att man tar varje enskilt ord i den vokabulär som bygger upp texten och ger den en punkt i en flerdimensionell rymd. Genom det sätt man sätter ut punkter kommer ord med liknande betydelse att hamna intill varann. Det här bygger på en hypotes som heter distributional semantics och som går ut på att om man tittar på ords användning så kommer ord med liknande betydelse att användas på liknande sätt. (Det står att Firth stått för att göra hypotesen populär, men den stämmer också bra med det jag förstått av den senare Wittgenstein som säger att ordens användning bestämmer deras betydelse.)

En viktig anmärkning i sammanhanget tycker jag är att det inte finns någon semantisk representation i den här modellen. Det enda som finns är rymden av ord, och var ett ord hamnar bestäms endast av var de andra orden befinner sig.

Nåväl, det som Fasttext-projektet har gjort är bland annat att träna upp ett nätverk på många olika texter. För svenska har man tagit svenska Wikipedia. Att träna ett nätverk betyder i det här fallet att man har bestämt de olika ordens positioner i den multidimensionella rymden. Man har använt sig av en rymd i 300 dimensioner, och den är ju då väldigt svår att visualisera. Om man vill titta på rymden kan man använda tekniker för dimensionsreduktion (som t-SNE) eller så får man utforska rymden på andra sätt.

Så här kan en liknande rymd se ut i två dimensioner:

Skärmavbild 2018-01-17 kl. 09.32.58.png

Det här är ju bara två dimensioner av 300, så det som ligger nära varann i de här två dimensionerna kan ligga långt ifrån eller närmare i någon annan dimension. Det är väldigt abstrakt med de här dimensionerna, men man får vänja sig vid det. Ju förr man kan se en punkt i många dimensioner framför sig, desto snabbare inser man styrkan (och svagheterna) i modellen.

Det lilla verktyget Ketchum tar de färdigtränade Fasttext-vektorerna och ger ett litet interface där man kan utforska närliggande ord.

Så här kan det se ut:

byråkratisk.png

Det är lätt att verktyget kommer in på något som liknar ordlikhet, snarare än semantiska associationer. Det kan bero på att det först hittar böjningsformer, och att hela historiken spelar roll för hur den fortsätter att leta. Det är spännande att det kan hitta “omutlig” i associationerna till byråkrati.

Med grönsaker känns det som att fungerar ganska bra, liksom billackering:

groensaker.png billackering.png

Det är relativt lätt att sätta upp Ketchum.

Lite teknik: jag installerade beroendena, var tvungen att använda sudo. Jag kör Python 3 så då blir installationen med pip3. Det var något med print(f) som inte fungerade, och jag orkade inte ta reda på vad som var fel, så jag tog helt enkelt bort f-et, så gick det bra. Filen jag laddade ner från Fasttext var inte zippad, men Ketchum förutsatte det… Det slutade med att jag zippade den så att programmet fick tugga sig igenom på rätt sätt. När jag körde igång tog det flera timmar, men sen satte den upp en lokal server. När jag startade systemet andra gången gick det igång genast. Klicka inte på länken till vektorerna, den är en väldigt stor fil…

– – – –

Artikeln är tidigare publicerad som en bloggpost på tankesmedjan Infontology där Simon Winter är verksam som analytiker.
❯ Till bloggposten

Frihetssökandet

I ett bostadsområde i utkanten av Helsingborg huserar föreningen KRIS lokalavdelning. Själva byggnaden ser ut att kunna vara en förskola. Men här finns i stället en plats där erfarenheter från livets egen hårda skola bearbetas, tas till vara och blir till befriande insikter. Vi har kommit hit med en inte helt genomtänkt aning i bakhuvudet. Frihet är ett fint ord och frihet är också vårt ärende. Men vad innebär det i verkligheten – att vara fri? Det är vår undran. Vi vill veta hur man blir och förblir fri. På riktigt. Vi har naturligtvis med oss våra egna erfarenheter av frihet och ofrihet när vi kommer till Helsingborg. Men den aning som fört oss hit är tanken, att den som har suttit i fängelse har speciella erfarenheter av ofrihet. Och att dessa borde kunna lära oss något om frihetens väsen, något vi inte själva har tillgång till, eftersom vi aldrig har varit inspärrade för olydnad mot lagen. Det visar sig dock vara delvis feltänkt. Ofriheten går mycket djupare.
KRIS uttydes Kriminellas Revansch i Samhället. Jag funderar över det där med revansch. Det är sturskt, uppstudsigt. Kraftfullt. Något ska återupprättas. Oss ska ni inte kunna trycka ner (igen). Det finns ett underförstått ”vi och dom” här. Vem är jag? tänker jag först. Är jag ”vi” eller ”dom”? En sådan, ganska dum, undran kommer dock snabbt på skam. Det är människor väldigt lika mig själv vi möter. Men vilka är då ”dom”? Efter fyra långa, intensiva träffar vet jag svaret. ”Dom” är de ofria.

 

Per Johansson

Per Johansson

Fri forskare, idéhistoriker och fil dr i Humanekologi

I ett bostadsområde i utkanten av Helsingborg huserar föreningen KRIS lokalavdelning. Själva byggnaden ser ut att kunna vara en förskola. Men här finns i stället en plats där erfarenheter från livets egen hårda skola bearbetas, tas till vara och blir till befriande insikter.

Vi har kommit hit med en inte helt genomtänkt aning i bakhuvudet. Frihet är ett fint ord och frihet är också vårt ärende. Men vad innebär det i verkligheten – att vara fri? Det är vår undran. Vi vill veta hur man blir och förblir fri. På riktigt. Vi har naturligtvis med oss våra egna erfarenheter av frihet och ofrihet när vi kommer till Helsingborg. Men den aning som fört oss hit är tanken, att den som har suttit i fängelse har speciella erfarenheter av ofrihet. Och att dessa borde kunna lära oss något om frihetens väsen, något vi inte själva har tillgång till, eftersom vi aldrig har varit inspärrade för olydnad mot lagen. Det visar sig dock vara delvis feltänkt. Ofriheten går mycket djupare.

KRIS uttydes Kriminellas Revansch i Samhället. Jag funderar över det där med revansch. Det är sturskt, uppstudsigt. Kraftfullt. Något ska återupprättas. Oss ska ni inte kunna trycka ner (igen). Det finns ett underförstått ”vi och dom” här. Vem är jag? tänker jag först. Är jag ”vi” eller ”dom”? En sådan, ganska dum, undran kommer dock snabbt på skam. Det är människor väldigt lika mig själv vi möter. Men vilka är då ”dom”? Efter fyra långa, intensiva träffar vet jag svaret. ”Dom” är de ofria.

Flum möter (hård) verklighet

Vid vårt allra första besök, för att höra oss för om vi får komma några gånger och prata med dem som vill, lägger vi ut texten om vad vi är ute efter. Föreståndaren, ordföranden, är avväpnande rak och okonstlad. När han koncentrerat men avvaktande har lyssnat på oss en stund måste jag fråga:

– Nå, vad får du för intryck av det här?

– Att det är flummigt.

Vi skrattar hjärtligt. Och vårt faktiskt helt uppriktiga skratt tycks ha en viss effekt. Det är ju därför vi är här, för att horder av abstrakta fraser är flummigt. Vi håller med. Lars kallar det blomsterspråk, sådant man skriver i ansökan om medel för en undersökning som denna. Men vad vi vill närma oss är människors djupt kända erfarenheter av frihet och ofrihet, inklusive våra egna. Vi vill bryta våra egna tankar och upplevelser mot KRIS-medlemmarnas. På riktigt. Blomsterspråket är bara en förevändning inom Systemet. Så vi blir glada när vi välkomnas att träffa gänget vid fyra tillfällen framöver.

Teman för de olika träffarna hämtas från min resonerande essä Frihetsburen, startskottet för projektet, vilket också är en fortsättning på och fördjupning av Lars och Johns tidigare sjösatta Frihetsförmedlingen. Så här löd de tematiska formuleringarna:

1. Vad är vi fria ifrån? Vad är vi fria till? Alla förväntas vilja vara fria. Men om du är helt fri från allt som hindrar dig, vad gör du då? Varför göra en sak snarare än en annan? Fri som fågeln, heter det. Men vad är vingarna värda, om det inte finns någonstans att ta vägen?

2. Hur tar vi oss ur våra tankeburar? Tankeburar är det vi lärt oss. Alla är vi mer eller mindre fångar i hur vi uppfattar världen och oss själva. Till och med idéer om frihet kan fungera som fängelser. Det snackas mycket om valfrihet, men hur fri är den som tvingas välja?

3. Fysiska burar – frihetens sammanhang? Skolan. Jobbet. Sjuksängen. Fängelset. Det finns många fysiska burar. I den tillfälliga världen härskar omständigheterna, i den meningsfulla härskar ett avsiktligt sammanhang. Hur skapar vi ett meningsfullt sammanhang?

4. Hur fria kan vi bli? Med frihet följer ansvar. Hur fria vill vi egentligen vara? Är frihet en sorts medvetenhet? Är frihet ett verkligt tillstånd i oss själva, i förhållande till världen och andra människor?

Det visar sig att diskussionerna, konversationerna, kommer att gå i en sorts spiral. I samtal efter samtal återkommer samma grundtankar, samma avgörande erfarenheter, samtidigt som nya infallsvinklar hela tiden dyker upp. Vi cirklar runt det brännande, det i sig självt osägbara, men också absolut verkliga och försöker hitta ord som vi runt bordet kan förstå tillsammans, i den stunden.

Jag har sällan fått så många aha-upplevelser per timme. Jag tror, särskilt efter de här träffarna, att frihet är det mest personliga som finns, men just därför också det verkligaste och viktigaste av allt. Och det är när friheten inskränks av någon eller något, ofta av en själv, som man inser hur livsviktig den är och – i bästa fall – gör något för att hävda den. Revansch, som sagt. Det behövs kraft för att bryta ofrihet. Var kommer den ifrån?

På väggen hos KRIS kan man på en framträdande plats läsa föreningens budord:

Hederlighet

Vi begår inte brott. Vi är ärliga mot varandra och oss själva.

Drogfrihet

Vi strävar efter att leva ett drogfritt liv.

Kamratskap

Vi bryr oss om våra vänners väl och ve, och respekterar våra medmänniskor.

Solidaritet

Vi hjälper, respekterar och bryr oss om varandra. 24 timmar om dygnet.

Under samtal efter samtal blir det allt klarare hur sant filosofiska – vishetsälskande – och samtidigt ytterst konkret realistiska de personliga frukterna av dessa deviser kan vara.

Frihet/beroende

När vi inledningsvis försöker ringa in vad var och en själv menar med frihet växer antalet  infallsvinklar snabbt:

– Jag tror att jag sökt frihet jämt, sedan första upplevelsen av ofrihet när jag började i skolan. Varför skulle jag sitta där och lyssna på fröken?

– När jag var liten tog de ifrån mig min frihet, och jag har inte kunnat se att systemet erbjuder någon väg till frihet.

– Frihet är att ta egna beslut, utan att vara styrd av någon annan.

– Frihet är att jag själv tar ansvar för mitt liv.

– Det är lätt att fly från sig själv. Man kan bli fruktansvärt trött på sig själv. När man ställs inför svåra beslut, kan det upplevas som en frihet om någon annan bestämmer. Då slipper ju jag ta det ansvaret.

– Alltihop är subjektivt. Att känna sig fri är ”a state of mind”. På något sätt blir man lurad hur man än gör. Vi är inte fria.

Sålunda framkommer snart några polariteter som alla samtalen kommer att kretsa kring: flykt – ansvar, känsla – verklighet, bestämma – bestämmas över, gränslöshet – begränsning. Och det märkliga är, konstaterar vi, att ordet frihet kan förknippas med båda ändarna i varje polaritet. Så vad är vad? Har de olika friheterna olika värde?

Att fly kan upplevas som en frihet. Någon beskriver hur han i sitt laglösa sökande efter droger upplevde frihet just i laglösheten, i att strunta i samhället runtomkring (”i drogberoendet var jag fri från att behöva följa regler och myndigheter”), för att i nästa andetag lika ingående beskriva varför detta var en falsk frihet, men dock en känsla frihet. På den vägen blir det efterhand klargjort att frihet inte bara är ett subjektivt sinnestillstånd. Man blir faktiskt inte ”lurad hur man än gör”. Om man ”tar ansvar” för sitt eget välbefinnande, alldeles själv, så inte bara upplever man, utan uppnår också verklig frihet, om än aldrig så liten. (”Frihet för mig just nu, är att jag fått en egen lägenhet där jag kan gå omkring i kallingarna. En liten frihet som betyder mycket för mig.”) Så känslan av frihet, i att fly från något, i att strunta i lagar, är visserligen en sorts frihet men den kan vara bedräglig. Friheten i ruset, eller vad det nu är man har flytt med och till, är av en annan art än friheten i att ansvarsfullt styra sig själv. Det betyder att vem eller vad som ”bestämmer” vad man gör blir en grundläggande fråga, eller rentav den fundamentala utmaningen i själva livet.

Den dominerande bakgrunden hos KRIS-medlemmarna kan uttryckas i ett ord: drogberoende. Det förföriska drogruset har varit den snabbköpsfrihet som förr eller senare lett till konfrontation med rättsväsendet, ofta med fängelsestraff som följd. De vi pratar med urskuldar ingenting. Någon säger:

– Frihet var att skolka och begå brott. Jag trodde att när jag tog droger, då var jag fri. Fri från ansvar.

Detta balanseras direkt när någon annan inflikar:

– Jag har flytt hela mitt liv. Det är först nu jag inte flyr, tack vare min drogfrihet.

Jag får ett intryck av att den frihet som ligger i att ta ansvar är väsensskild från friheten att fly, friheten att slippa. Men också från friheten i att följa och lyda, den av andra påtvingade begränsningens frihet. Flera framhåller den senare friheten apropå fängelsevistelser:

– Jag kände frihet när jag satt på anstalt. Där kunde jag slappna av. På många sätt var det jobbigare att vara ute.

– Det ger sinnesro. Man har inget ansvar när man sitter på anstalt. Där ute var jag fast i drogen.

– Ja, det kan vara en skön frihet att sitta inne.

– Många med kriminell livsstil tycker att det är en frihet att sitta bakom galler.

Men de vi pratar med har ju insett även den frihetens bedräglighet. Och återigen är ansvar nyckelordet. Fängelsemurarnas frihet är en ansvarslös frihet, eftersom man såsom bokstavligen inspärrad inte har något val. Men man kan också bli fast i en kretsgång: begå brott – sitta inne – begå brott – sitta inne… Det betyder inte heller att fängelset är särskilt angenämt alla gånger:

– På anstalt finns oskrivna regler som man måste följa, annars får man på truten. Det är alltid någon som vill vara störst, bäst och vackrast.

  Det är som ett samhälle i miniatyr. Egentligen är det likadant på utsidan, men i fängelset blir det väldigt tydligt. Ute i samhället har vi samma system, fast det är svårare att se och förstå.

KRIS-samtalens vindlingar är inte slumpmässiga, inser jag. De vindlar kring fasta men egendomligt outsägliga punkter. Ord kan alltid motsägas. Men det de kretsar kring här i Helsingborg blir ändå tydligt och verkligt, på ett sätt som inte kan viftas bort. En sådan tydlighet framkommer apropå det centrala begreppet beroende.

– Drogen är narkomanens arbetsgivare.

– Snarare slavdrivare, replikerar en annan.

– Det är paradoxalt att drogerna både förslavar och befriar. De tar bort hämningarna.

Det blir så småningom uppenbart, att allt som sägs utifrån erfarenheter av drogberoende lätt kan generaliseras till alla former av subjektivt beroende, som när någon säger:

– Det är många gånger någon annan som bestämmer, utan att vi tänker på det. Julbordet har också sina måsten; skinkan, risgrynsgröten och så vidare. Det är bekvämt att följa mönstret. Blir inte så mycket tjafs då. Om man ifrågasätter mönstret får man vara beredd att ta smällar.

Beroende kan då i vidare bemärkelse ses som det som driver en, får en att göra det man gör, vare sig det nu är en drog eller något annat. Vad som helst som oemotsägligt och oreflekterat driver en är som en drog, kan man säga (och det är min tolkning). Utom just att ta ansvar, stanna upp och undra: måste jag låta mig drivas på det här sättet, av det här?

Precis som frihet är ett mångbottnat begrepp så är också beroende det:

– Man måste kapitulera och acceptera sitt beroende. Och då tolkar jag alltså beroende allmängiltigt, som vårt beroende av ett samhälle. Idén om frihet i oberoende, att leva oberoende av samhället, är bara en idé.

Varpå någon tillägger:

– Det finns också positiva beroendeförhållanden. Dina barn är till exempel beroende av dig. Det är positivt.

Och en annan:

– Jag är beroende av rutiner. De är bra för mig. Om rutinerna ger mig möjlighet att vara fri på andra sätt är det positivt. Har jag ett inrutat rutinmönster mår jag bättre. Då vet jag hur min dag ser ut, och då kommer inte de jobbiga tankarna.

Nästan vad som helst kan på detta sätt vara eller bli ett beroende och precis som när det gäller frihet, så har olika beroenden olika värde. Gång på gång framkommer denna dubbeltydighet. I själva verket är ”frihet” och ”beroende” två sidor av samma mynt och KRIS-samtalen ger många exempel på handfasta och dyrköpta erfarenheter, som entydigt pekar på vikten av att kunna skilja den ena friheten från den andra, det ena beroendet från det andra. Gång på gång förknippas också frihet i betydelsen valfrihet med ansvar, att själv ta och ha kontroll över vad man gör och varför.

– Är den ena typen av frihet djupare eller viktigare? undrar jag.

– Den som har valfrihet kan välja att inte välja. Den sanna friheten är att ha kontroll över sitt eget liv.

– Den frihet det innebär att ta ansvar för sitt liv, gör att livet känns större. Den andra friheten begränsar.

– Det är bättre kvalitet på den frihet vi har nu. En annan belöning, att slippa jaga pengar till mat, cigaretter och själva drogen, att hela tiden behöva leta efter bostad, någonstans att sova.

– Som missbrukare gör du inget utan drogen. Den måste till för att du ska ta dig ut ur lägenheten. Varje steg kräver stimulans. Till slut kommer du ingenstans.

Systemet

Redan under vårt första samtal och sedan återkommande i alla de andra, framkommer en något diffus men ändå fläckvis tydlig bild av hur vi, var och en på sitt sätt men ändå med gemensamma drag, lever inbegripna i ett nätverk av krafter som drar åt olika håll. Och som förvirrar oss när plus- och minuspoler kan bära samma namn (”frihet” eller ”beroende”) och ytligt ibland känns väldigt lika, men ändå egentligen inte är det. I det där egentligen verkar just ansvar vara den springande punkten. Ansvar förutsätter på något vis ett uppvaknande, att man blir varse hur inre och yttre – kanske bedrägliga – krafter verkar i och på en själv. Och därefter inser, att man inte behöver lyda någon av dem. Egentligen. De riktigt starka, för oss alla mer eller mindre oundkomliga yttre krafterna, vilka ofta upplevs negativt, kallar flera av KRIS-medlemmarna spontant för Systemet (ja, det låter ofta som om det bör skrivas med inledande versal). Innan man vaknat upp och börjat fatta hur det ligger till är man fast i Systemet. Och i många avseenden även efteråt, men då ser man i alla fall sammanhangen klarare och kan välja hur man förhåller sig.

– För mig handlar det om att vi föds in i ett system som begränsar oss. Från början är man inte medveten om systemet, men när man kommit på hur systemet är uppbyggt, ser man ofriheten. Om man verkligen ska få chans att välja, måste man skärma av sig från systemet, för man blir hela tiden påverkad av yttre faktorer. Jag försöker ta en mental paus från systemet och omständigheterna.

– Samhället säger att vi ska köpa vår frihet. Idén om oss själva och våra egna jag som fria individer blir produkter att konsumera. Men att vara helt fri är en illusion. Man måste backa bandet ganska långt för att se vad som låser in en.

Systemet har framför allt med ekonomi och pengar att göra:

– Vi föds in i systemet. Man måste ha pengar till mat.

– Pengar påverkar ju vad man kan göra. Man jobbar för den frihet pengarna ger.

– Roten till allt ont är pengarna. Alla springer efter bollen när pengarna styr.

Om detta kan man förstås skriva en bok (och sådana finns det många av). Det intressanta i Helsingborg är dock återigen dubbelheten:

– Det finns system som gynnar friheten, och det finns system som förstör.

– Friheten kan vara aktiv eller passiv. När ingen bestämmer, kan jag aktivt utnyttja den möjligheten, i samarbete med andra. Jag kan känna mig mindre fri om jag är helt ensam i det jag gör. Det finns olika typer av kollektiv: En sort verkar hämmande, en annan sort befriande.

– Du kan ju sticka ifrån en diktatur också. Antingen blir situationen så obehaglig att du vill därifrån, eller så är det något som lockar starkt som får dig att bryta upp. Annars är människan rätt bekväm, och det är enklast att bara stanna kvar.

Bekvämlighet gynnar status quo, det vill säga Systemet:

– Det kan vara farligt att acceptera att man har det bra. Den som är nöjd kommer inte vidare.

Att ta ansvar är obekvämt. Eller, med andra ord, frihet värd namnet är obekväm.

Att svara an

Under ett av samtalen var det särskilt en KRIS-medlem som upprepade gånger använde termen andlighet på ett sätt som, insåg jag till sist, avvek från hur det oftast används och det på ett mycket tankeväckande sätt.

– Vi har tappat andligheten, här i västvärlden. Min hjärna har under många år varit fången i droger. Pengar och status var det viktiga. Nu tänker jag inte längre så.

– Förr hade jag det mesta, pengar och status, men ingen andlighet.

– Om jag vill utvecklas som människa; tänk om jag vunnit miljoner på lotto; då hade jag kunnat göra vad jag vill, men det hade varit en alldeles för snabb utveckling för min andlighet. Jag måste vara vaksam på vad det är som driver mig framåt, om det är rädsla eller något positivt.

Det framgick tydligt att han inte menade något religiöst, utan snarare att det hade med en sorts förmåga att göra, en förmåga som i princip var den som gjorde det egna ansvarstagandet möjligt. Lars påpekade att ordet ansvar kan uttydas som att svara an:

– Ansvar brukar ses som något man tar, eller får. Men det handlar egentligen just om att svara an. Det är vad ordet betyder. Att vara sig själv och svara på situationen. Att inte gå därifrån.

Att denna innebörd fanns bakom andligheten i fråga bekräftades. Så man skulle kunna säga att ”anden” här är det inom en, som ger förmågan att svara an på de faktiska omständigheter (inre och yttre) som man befinner sig – och sedan själv medvetet välja hur man svarar på dem. Att inte låta subjektiva beroenden eller yttre krav eller tvång bestämma över ens ande. ”Ande” i denna mening betyder att en tredje faktor måste till, en faktor som varken är beroendeframkallande eller externt styrande. Denna tredje faktor uppträder i den person som verkligen lyckas ”ta ansvar”, på ett sätt som går på tvärs mot ogynnsamma vanor, beroenden och ofri lydnad. Det är den faktor som gör att man kan vara vaksam. Det har alltså ingenting med vare sig religiositet eller moral i vanlig mening att göra, utan med medvetenhet.

Med detta stämmer också följande inpass väl överens:

– Om man är en sökande människa, kan man upptäcka vad som styr ens val. Det kan vara vad som helst. Något i omgivningen eller något som ens mamma sagt för länge sen.

– Om jag ser att det sätt vi lever är fel, men ändå fortsätter, då kommer jag i konflikt med mig själv.

– Frihet är att ta egna beslut. Det ger en kick att kunna bestämma själv. Att inte bara göra som man blir tillsagd.

– Idag måste jag sätta gränser för mig själv. Lyssna på min inre röst och inte börja förhandla.

– Kan man definiera det goda som allt som främjar mänsklig förmåga att ta ansvar och det onda som allt som hindrar ansvarstagande?

– Friheten man ger sig själv när man avstår ifrån något, verkar vara den frihet de flesta här värdesätter mest.

– I mina egna funderingar kommer jag hela tiden tillbaka till förmågan att avstå. Det kan vara klokt att avstå från att knarka.

– Man kan se alla smällar man går på, alla bulor i pannan, som en sorts dialog. Och då måste man svara på misstagen. Att svara an. Det är ansvar. Att ta konsekvenserna av dåliga beslut. Det är ett ansvar mot ens framtida själv, att inte fortsätta gå på smällar.

Det här leder till ett fokus på nuet eller, rättare sagt på i dag, i en mening som skiljer sig från klyschan ”att leva i nuet”. Ansvarandet inbegriper det förflutna och framtiden i medvetenheten i dag, denna unika dag:

– Man är minst tre personer. Den man var igår, den man är idag och den man kommer att vara i morgon.

– Om jag står med ena foten i går och den andra i morgon, då pissar jag på i dag.

– Jag gillar tanken att inte ta sig an mer än man kan hantera. En dag i taget.

Här kommer vi nära det jag inledningsvis menade, när jag skrev att de personliga frukterna av KRIS-budorden kan vara ytterst konkret realistiska. Första budet, Hederlighet, framför allt hederlighet mot sig själv, i en begynnande medvetenhet, framstår också som grundbulten i det för friheten mest centrala: ansvarandet. Att identifiera andlighet med detta är minst av allt flummigt.

Ta sig frihet

När vi ringat in det här med ansvar, att svara an, medvetenhet (”anden”) som den tredje faktorn, känner jag att vi snuddar vid något närmast amoraliskt. Inte omoraliskt, men något som går så långt utöver moral eller moraliserande i vanlig mening, att vi kanske ryggar tillbaka inför de vidare implikationerna.

– Det är handlingarna som gör skillnad. Tankar är inte farliga. Det spelar ingen roll vad jag tänker, det som betyder något är vad jag gör.

– Det är farligt att bli för filosofisk, för då händer inget. När jag börjat handla efter min filosofi, när jag faktiskt gör bra saker, då kan jag se att jag utvecklas till en bättre person.

– Det räcker kanske inte att tänka rätt om ont och gott. Kanske måste man göra onda saker för att kunna inse att det är dåligt.

– Även om du gör onda grejer, gör det inte dig till en ond människa.

– Men hur upptäcker man att något är skadligt? Man slår sig, eller bränner sig. Kanske är det inte bra att överbeskydda barn, med lekplatser där allt är anpassat och säkert.

Att ta sig friheten att tänka vad som helst, vad man vill, samtidigt som man vet med sig, att man inte behöver eller måste handla så som man tänker – är inte det själva grundbulten i ansvarandet såsom en verklig personlig förmåga? Hur skulle detta annars kunna ske över huvud taget? Men, som framkommer av inpassen ovan, handlingsfrihet tycks vara lika avgörande. Om man alltför bestämt hindras från att göra ”fel”, hur ska man då själv kunna lära sig och inse vad som inte är bra för en?

Sålunda är vi tillbaka i dubbelheten igen. Å ena sidan är det bra att tänka och ju friare ens tänkande är desto bättre. Och tänkande är ingen handling; man är det man gör i mycket högre grad än vad man är det man tänker. Å andra sidan kan man ofta inte veta om det man tänker är rätt eller bra, om man inte genomför det i handling. Tanke utan handling har inget egenvärde. Denna typ av realism får till oundviklig följd att det finns verbalt outsägliga men erfarenhetsmässigt mycket tydliga gränser för hur mycket man kan lära av någon annan, när det gäller ansvarande. Vad små (familjen) och stora (samhället) System ofta gör, är att de försöker förekomma ”orätta” eller ”onda” handlingar genom att beivra inte bara många handlingar i förskott, så att säga, utan också tankar, innan de fått en chans att prövas. Om så är fallet, så innebär det att den frihet som ligger i personligt ansvarstagande inte självklart är något man får möjlighet till inom ett stort eller litet System, utan något man måste ta sig. Frihet värd namnet är sällan något man får, utan något man tar. Friheten möter motstånd, inom och utom en själv och detta faktum visar på dess värde.

***

Det är något egendomligt och gåtfullt med den här världen. Vi skulle kunna säga att ”världen” i mycket hög grad består av en massa olika System. Det är så mycket som sägs, som förusätts, som krävs, för att ”så måste det vara”, för att ”så gör man”. En massa sociala gränser – för det ”goda”, mot det ”onda”. Men det slutar inte där. Den fysiska, kroppsliga, verkligheten är också full av begränsningar och måsten. Allt det där är gåtfullt, eftersom vårt mycket speciella, mest utmärkande mänskliga särdrag är, att vissa av oss till sist inte finner oss i dessa begränsningar, beroenden eller måsten, hur de än yttrar sig för oss personligen. Och då är det ingen överdrift att påstå, att frihet såsom ansvarande (när man vaknar upp) är eller blir  det verkligaste och viktigaste av allt.

Flera av de KRIS-medlemmar vi träffar, det känner jag mycket tydligt, har genomgått en historia som grundligt har lärt dem detta, grundligare än de flesta människor jag träffar om dagarna. Vad säger det?

– Många har drömmar, men få gör någonting av dem. Det ska mycket till innan en människa faktiskt använder sitt fria val. Man upplever att man är fast i en viss tillvaro, fast man inte är det.

Fantasins makt

Ännu en faktor som sålunda framkommer under samtalen, outtalad men närvarande, är vad jag väljer att kalla fantasins makt.

– Drömmen är en bild av det man vill uppnå. Det man inte har i drömmen är resan, vägen dit.

– Tankeburar är svårare att ta sig ur än fysiska omständigheter, för man ser dem inte. De är föreställningar man bara har.

– Till exempel det här med jobb. Den som har jobb är ofri under arbetstiden. Men det innebär också att man har fritid. Rent praktiskt är man friare som arbetslös, men i tanken känner man sig ofri.

– Det här manipulativa är ju vad tankeburar handlar om. När man är medveten om andras tankeburar kan man manipulera dem. Hela reklambranschen är manipulativ på det sättet.

– Jag tänker mig en tredje kategori, utöver jobb och arbete, nämligen verk. Det vi åstadkommer som människor.

Nyckelformuleringen här, vill jag hävda, är ”Det man inte har i drömmen är resan, vägen dit”. Det i praktiken fundamentala frihetsproblemet är alltså: hur gör man? På den frågan finns i det ovanstående en hel del erfarenhetsmässiga hintar och förslag. Till dem vill jag lägga ytterligare en dimension, i vilken fantasin, föreställningsförmågan, inbildningskraften, spelar en viktig roll. Det är nämligen så, menar jag, att i det uppvaknande som är förutsättningen för fritt ansvarande, så måste fantasin (”drömmen” i ett av citaten ovan) uppammas, sättas i gång för att viljan ska kunna få en riktning, för att kunna stärkas så pass att den får någon effekt att tala om. En sorts treenighet måste aktiveras, odlas och underbyggas: Medvetenhet – Vilja – Fantasi. Det är en treenighet eftersom de tre förutsätter och stimulerar varandra. Faller någon av dem bort händer inget; då saknas energi. Handlingskraften uteblir.

I boken The Strength to Dream (1962) diskuterar den engelske författaren Colin Wilson ingående fantasins makt, vilken för övrigt är ett huvudtema i hela hans författarskap (för den seriöst frihetssökande rekommenderas i synnerhet hans första bok, The Outsider, från 1956). Det engelska imagination är ett bättre ord för vad det rör sig om. En bokstavlig försvenskning av det skulle kunna vara mitt ovan använda uttryck inbildningskraft, vilket betyder förmågan att för sin inre syn måla upp en föreställning som upplevs som så verklig och bjudande att den kan fungera motiverande. Ett vardagligt exempel på denna makt är följande:

You may be tired in the evening; you try to grapple with a volume of philosophy, or even a crossword puzzle, and your eyes refuse to stay open; no matter how hard you try to bully your body into staying awake, you drift towards sleep. On the other hand, you pick up a book that touches the imagination, and six hours later you realise that it is after midnight and you are willing to read on for another hour. The body may be difficult to bully into submission, but it is easily charmed by the imagination. And when ‘charmed’, its efficiency is increased in every way. [The Strength to Dream, Abacusutgåvan, 1976, s 177-78]

Romanförfattare är proffs på att åstadkomma detta. Wilson driver bland annat tesen att romanförfattarna, särskilt från romantiken och framåt, lärde sig att använda massproducerad text som ett medium för att väcka inbildningskraften till liv hos den individuelle läsaren i sin kammare, på gott och ont. Liksom all makt är också fantasins moraliskt ambivalent, eller neutral. Senare har radio, film och teve tillfört ytterligare fantasiförstärkningsmedel, men här – och särskilt vad gäller film och teve – med en ännu starkare manipulativ potential från sändarens sida. Text är inte lika kraftigt manipulerande, eftersom dess kraft att påverka i högre grad kommer från läsaren själv, som måste uppbåda sin alldeles egna fantasi för att alls kunna leva sig in i en text. Film och teve försätter tittaren i ett mera passivt mottagande tillstånd. (Text som medium rymmer sålunda en större frihetspotential, vill jag påstå.)  Dubbeltydigheten i begreppen frihet och beroende går med andra ord igen än en gång. Men exakt detta gör fantasin till ett frihetens verktyg, om man aktivt och medvetet brukar den i sitt eget ansvarande. Om man inte gör det blir man i stället lätt offer för någon annans fantasi, eller ett Systems dito.

Lär av KRIS!

Att bli fri, att bli ansvarande, är att bli medveten om att man är utsatt för både inre och yttre tryck, fantasimanipulationer kan man säga, men att man inte behöver ge vika för något man egentligen inte vill. Hur pallar man det? Genom Kamratskap och Solidaritet säger budorden hos KRIS. Jag förstår att i praktiken betyder det, att den som har funnit, eller vunnit – tagit sig – frihet, trots svåra inre och yttre omständigheter, tar sig an och fungerar som mentor för den som ännu inte vaknat upp, men som är på vippen att göra det.

Det här är något som hela vårt samhälle, på olika plan och i olika sammanhang, behöver lära av – den av många KRIS-medlemmar bokstavligen (genom)levda filosofin. Jag syftar inte här på den abstrakt tänkta metoden i sig (som är snarlik andra s k tolvstegsprogram), utan på den faktiska karaktärsutveckling som enskilda personer uppenbart har gått igenom. Den känsla som dröjer kvar allra mest efter våra samtal i Helsingborg är hur sällan, ärligt talat nästan aldrig, jag stöter på den stabila personliga realism och insikt (en rak, emellanåt rå hederlighet) som utmärker dem som verkligen varit på botten och tagit sig upp. Sådana karaktärsdrag tycks i allt lägre grad gynnas inom Systemet, särskilt påtagligt inom politik, utbildning och arbetsmarknad. I stället har vi, för att bara nämna ett exempel, alla möjliga formella ”kvalifikationer”, papper på genomgångna, till största delen rent teoretiska, examina. I stället för att kollektivt finna och gynna de personer och sociala sammanhang som förmår främja verkligt ansvarande, så inför vi fler och fler formella lagar, bestämmelser och intyg, som ska ”bestämma” vad som är rätt och fel. Det är bara att lyda detta System, så blir det automatiskt bra och rätt, verkar vi tro. Men om så inte är fallet? Tänk om stora delar av Systemet i själva verket producerar de problem det anser sig lösa? Då har Systemet en opersonlig, nästan automatisk problemproduktionsfrihet, som på otaliga sätt oavsiktligt hämmar den frihet som bara kan komma ur personligt ansvarande. Därför är också den verkliga frihet som följer av ansvarandet ”obekvämt”. Formellt obekvämt att hantera inom Systemet och personligt obekvämt för individen. Men om inte friheten är värd priset obekvämlighet, vad är den då värd?

***

Vad våra träffar med KRIS har lärt mig är att under rätt omständigheter kan vi, som enskilda människor, komma fram till väsentliga gemensamma insikter. Men sådana omständigheter kommer aldrig att vara helt ostörda av den vidare omgivningen, där Systemen finns. Därför ser jag dem som glimtar av något som ligger under, men ändå djupt genomsyrar vad som än sker i vardagen – vare sig vi är överens eller inte om konkreta mål och medel, vare sig vi är vänner eller fiender i någon för tillfället oundviklig konflikt. Jag tror att de här djupen aldrig kan manifesteras helt på ytan av livet (vardagen, världen). Vi människor är på något sätt tudelade och kan i detta livet aldrig vara eller bli något annat. Detta minskar inte värdet av de fria glimtarna; de gör det möjligt att vara stark när världen, både i och utanför oss själva, är emot oss. Och finner vi medel att i olika sammanhang tillsammans förstärka våra frihetsförmågor blir världen, vardagen, definitivt bättre.

– – – – – – – – – – – – –

BILAGA

Ett par egna erfarenheter av Systemet

Jag nämnde i huvudtexten, att vad gäller begreppet ”Systemet” finns det en enorm massa litteratur inom alla områden, inte minst ideologisk sådan. I det personliga och erfarenhetsbaserade sammanhang som KRIS-träffarna utgjort, känns det malplacerat att referera ens lite grann av allt det, även om det skulle kunna vara relevant på ett abstrakt plan. Det här är ingen teoretiskt analyserande forskningsuppsats! För att ändå fylla associationerna med något konkret, tänkte jag här kort beskriva ett par egna frihetsrelevanta erfarenheter av System. Kanske kan de utlösa lite motsvarande associationer hos läsaren. Poängen är att undvika abstraktioner. System verkar alltid genom personers godtagande av dem. Utan vårt medlöperi (=ofrihet) kan de över huvud taget inte fungera. Men System är inte alltid och inte självklart av ondo. Även de är föremål för den tydligen oundvikliga dubbelheten i allting, den dubbelhet som möjliggör och nödvändiggör friheten. System och beroende hänger ihop och som vi sett är beroende inte något entydigt negativt. Det finns också positiva beroenden. Frihet är att kunna urskilja vad som är vad, när det gäller, och handla därefter.  Det är livets skola, inget annat. Och det kan ta lång tid att se bara lite klarare, att inte bara se svart och vitt, att inse att det inte finns något i alla lägen giltigt facit.

***

När jag började första klass kunde jag inte sitta still, utan sprang omkring i klassrummet. Jag förstod inte heller varför jag var där. Jag kunde ju redan läsa och skriva. Vad skulle jag med ABC till?

Det där var min första medvetna erfarenhet av begränsning, av konkret ofrihet från ett omfattande Systems sida. Jag kände mig instängd och hade tråkigt. Efter ett tag erbjöds jag att flytta upp en klass, att hoppa över ettan. Men det ville jag inte. Jag kände ju ingen i tvåan. Sålunda erfor jag beroende av kompisarna, av gruppen. Inte långt därefter, dock, minns jag att jag frågade mamma, efter ett häftigt meningsutbyte på bakgården till hyreshuset i Rättvik:

– Måste man göra som dom andra tycker?

– Nej det måste man inte, svarade mamma och det har jag hållit fast vid sedan dess. Hon hade ju rätt.

Skolan på andra sidan gatan hyreshuset vi bodde i var dock fortfarande en anstalt, skulle jag kalla den nuförtiden. I trean blev det bättre. Av någon anledning bestämdes det, att min klass i stället skulle gå i den gamla byskolan i Söderås, några kilometer från Rättvik. Vi fick åka buss dit. Det var ett äventyr tyckte jag. Och den lantliga lilla skolan, i falurött trä med vita knutar, kändes fri, helt annorlunda den imposanta stenkoloss jag gått i tidigare. Fröken var snäll och styrde arbetet i klassen med mycket subtila medel; inget kändes påtvingat utan snarare lekfullt viktigt. Men mattanterna var stränga.

I femman slog det lilla Systemet (familjen) till. Vi flyttade till den, tyckte jag, stora staden Borlänge, som på den tiden var en riktigt gammaldags industristad med två enorma fabriker, Kvarnsvedens pappersbruk och Domnarvets järnverk. Där sattes jag i den ena bedrövligt tråkiga skolan efter den andra. Skolledan varade ända till och med gymnasiet och mina betyg blev därefter. Väl godkänt i det som intresserade mig eller som jag hade bekväm fallenhet för, underkänt eller på vippen till underkänt i allt annat. Jag struntade helt enkelt i att plugga. Det var en sorts kanske dum men starkt känd protest, en sorts passivt frihetshävdande. Att den gjorde även attraktiva delar av (det stora) Systemet otillgängliga för mig senare i livet brydde jag mig inte om, just då.

En annan relativt tidig och stark erfarenhet av ofrihet var när jag ryckte in i det militära. Att göra väpnad militärtjänst var obligatoriskt; för att slippa den måste man vara plattfot eller fanatisk fredsivrare. Jag var varken eller. Jag hade inget principiellt emot att med våld förvsvara Sverige mot utländska angripare, så att bli soldat gick inte att undvika. Men någon entusiasm för saken var det inte fråga om. I gymnasiet hade jag helt enkelt skolkat när det blev för tråkigt. Det var omöjligt i det militära. Ogiltig frånvaro bestraffades omedelbart med indragna permissioner eller något ännu värre. Samtidigt innebar lumpen, har jag insett efteråt, en utdragen befrielse från familjen och från vardagen över huvud taget.

Kasernen och övningarna slapp man inte undan, så visst var det höggradigt disciplinerande och bestämmande. Men detta nådde mig aldrig på djupet. Jag skulle föreställa gruppbefäl och som sådant hade jag andra killar att leda när det var övning. Det tog jag inte så allvarligt och gruppen löste oftast sina uppgifter utan egentliga ingripanden från min sida. Jag var inte riktigt intresserad. Men inte heller uppenbart försumlig. Efter några månader började löjtnanten, vårt plutonbefäl, bli bekymrad. Han kallade in mig på sitt kontor, skakade på huvudet och utbrast:

– Johansson, Johansson… Vad ska vi göra med dig?

– Vadå?

– Du verkar visserligen kapabel, men…

Jag var en utomordentlig skytt (och måste erkänna, att jag faktiskt älskade att skjuta skarpt med AK4 som var vårt personliga vapen; det var något med kraften, kontrollen och precisionen; k-pisten som vi använde ibland kändes som en ärtbössa vid jämförelse). Det var också roligt att spränga saker, som var en av våra specialiteter. Men jag brydde mig liksom inte, menade löjtnanten. Ja, det var ju ändå på låtsas, tänkte jag, och jag kände mig personligen inte särskilt krigisk.

Det slutade med att jag under de sista månaderna, på alla större övningar, fick vara del av en grupp som skulle föreställa Fienden. Det var kul! Vi hade händerna helt fria att spionera på och ställa till med så mycket djävulskap som möjligt för de andra, Försvararna. Vi rörde oss fritt, åt och sov var vi ville, hade visserligen ett befäl över oss – en riktigt full i fan fanjunkare – men de uppgifter han gav oss fick vi lösa efter eget huvud.

Jag har naturligtvis många andra erfarenheter av ofrihet/frihet, men dessa kan räcka just nu. Jag berättar som sagt det här för att än en gång, på annat sätt, understryka att frihet inte är något abstrakt begrepp, inget som kan lösas intellektuellt. Frihet är alltid en konkret utmaning och den finns inte alltid där man tror, bekväm som man är. Lumpen var på ett sätt en enda stor ofrihet. Men den väckte och främjade många frihetliga insikter, även när den var som mest tvingande och obekväm. Eller kanske framför allt då. Det krigiska kunde trots allt bli rätt verkligt ibland, fastän det var på låtsas. Och den ”Kamratskap” och ”Solidaritet” som föddes ur påtagligt oundkomliga omständigheter, visade på en annan frihetsdimension än den rent individuella. Jag förstår vad faktiskt stridande soldater menar, när de säger att de kämpar – inte för Landet eller Saken, utan för sina medsoldater. På så sätt är kanske värnplikt inte något dåligt System, kan jag tänka numera.