“Kära handläggare! Jag behöver handläggning.” Så börjar ett fantastiskt brev som inkom till Sveriges friaste byråkrat i februari 2019.
En poetisk och drabbande text om ett arbetsliv där nyckeltal blivit lag och mänsklighet en försvårande egenskap.
(tablet) >
Frihetsförmedlingen
Sveriges största förmedlare av frihet
Kära handläggare!
Jag behöver handläggning. Min politiska depression har nått bristningsgränsen. Runnit över i tårar. Och jag tänker. Tänker att jag kan inte vara först. Det måste ha varit andra före mig. Där de politiska besluten inte är ett partiprogram i glansigt papper att rösta om ibland. Där de politiska besluten skär rakt in i vardagen, i det som är vårt liv, vår tid. Där de politiska besluten inte bara är ett tal om en skattesats, utan de nya gympaskorna som inte haddes råd med. En sko, en gemenskap, en stigmatisering.
Kära handläggare. Jag behöver handläggning. För att jag gråter, för klumpen över bröstet. För att jag är förbannad.
För att jag är rädd att min frihet helt ska kidnappas av New Public Management och av marknadshyror.
För att mina kollegor bränner ut sig några månader efter examen. En efter en. På grund av vad? Alla springer som om det brinner. Trots att det inte brinner. Trots att vi inte ens är en akutverksamhet. Chefen är inte chef. Vår chef är ett journalsystem som säger åt mig att skriva en plan utifrån förvalda ord med undantag och manualer, eftersom systemet inte klarar allt. Och de förvalda orden säger saker som “Ta ansvar för sin hälsa”. Säger allt och ingenting. Chefen skickar ett mail. Det står ”Vi har under 2018 ökat produktionen. Hela 5756 fler besök jämfört med 2017”. För det får vi frukt och godis. Jag skriver, när mailet kommer, ett papper som ska förändra en pojkes liv. Att skriva, att tänka, i åtta timmar om det stämmer att pojken har svårigheter. Det ger inga pinnar. Att säga till pojken att hans liv ska förändras. En pinne. Bananen smakar surt.
Får man skriva så här? Kanske tror jag, om jag inte säger vart jag jobbar. Jag har hört att det är lag på sånt. Att inte säga så om sitt jobb. Att det är bra. Kom och jobba hos oss! Kanske kan jag le lite konstigt så att de förstår att jag menar ”jag ska själv sticka så fort jag kan”. Det är nog för föräldrarna, så att de inte blir oroliga. Det vore dumt av oss behandlare att oroa dem. Tänk så jobbigt för dem om vi var så dumma att vi lät dem veta hur det är. Jag bryr mig. Vad annars hade jag där? Utan dem. Utan barnen. Utan kollegorna. Ingenting.
Men jag tänker att de kanske ändå förstår när den tredje fysioterapeuten tar över, eller när arbetsstolen har beställts av ytterligare en ny arbetsterapeut. Kanske anar de något. De vet inte att Lina efter sex månader blev sjukskriven för att huvudet dunkade så att hon inte kunde sova. Men de anar kanske.
Organisationen vet. Ser i statistiken. I en annan stad har de anställt en hälsocoach. Varje vecka säger hälsocoachen på intranätet hur vi kan blanda den bästa smoothien, vilka mindfulnessövningar vi ska göra och att det är bra att äta morötter. Jag har gjort en serie om det. Jag bifogar den till dig.
Kära handläggare. Jag behöver handläggning. Kan jag komma till dig någon gång under eftermiddagen den 19e mars? Gärna efter kl 16.00.
Johanna Svensson
