Vad är det vi måste sluta med?

De senaste 100 årens resa från jordbrukssamhälle till konsumtionssamhälle utmanar människans flera tusen år gamla förhållningssätt till sig själv, sin nästa och till sin värld. Vi har gått från odlare till konsumenter, och konsumismen har nu blivit så allomfattande att vi människor riskerar förtära allt – från den planet vi delar med allt annat levande till våra egna kroppar.

Frihetsförmedlingen

Frihetsförmedlingen

Sveriges största förmedlare av frihet

2040 beräknas människans infrastruktur väga tre gånger mer än allt biologiskt liv på jorden. 
Illustration: Visual Capitalist

Att kultur betyder odling tänker vi knappast på dagligdags när vi kanske läser kultursidorna, eller söker kulturstöd. Men vi bör inte glömma begreppets rot, eftersom hela vår civilisation och dess tanketraditioner tar sin utgångspunkt i människan som kulturvarelse, det vill säga odlare.

De senaste 100 årens omvandling av samhället,  från jordbrukssamhälle till konsumtionssamhälle, utmanar därför människans flera tusen år gamla förhållningssätt till sig själv, sin nästa och till sin värld.

För vad innebär det egentligen att vi nu slutat vara odlare för att i stället bli konsumenter? Ja, kort sagt att vi numera konsumerar, det vill säga förbrukar själva förutsättningarna för vår egen överlevnad. Och inte bara vår egen. Klimat- och artutrotningskrisen står som två gigantiska utropstecken efter detta konstaterande.

“Ordet konsumtion betyder att förbruka/sluka något.

I en värld med ändliga resurser blir ohämmad konsumtion liktydigt med missbruk; ett missbruk som i dag blivit så allomfattande och systematiskt att vi människor tycks förtära allt – från vår enda planet till våra egna kroppar, som även de konsumeras på olika marknader under en allt större del av vår utmätta livstid.

Under de senaste 40 åren har utvecklingen accelererat och nu gått så långt att det är rimligt att fråga sig om vi fortfarande är kulturvarelser? Det samhälle som så länge varit en kultur, i bemärkelsen odling, framträder nu snarare som en själlös struktur för självutplåning, administrerad av en kolossal digitaliserad byråkrati.

Den jordbrukande människan – som under årtusenden levt i någorlunda fruktbar och balanserad symbios med ekosystemen och andra planetära och samhälleliga förutsättningar – har därmed ersatts av den missbrukande människan.

Ett lika tankeväckande som skrämmande effekt av detta framkom 2020 när ett forskarteam vid Weizmann institute of science i Israel publicerade en studie i tidskriften Nature där de visade att människans infrastruktur numera väger lika mycket som alla levande organismer. På hela planeten.

Forskargruppen har länge studerat relationen mellan jordens biomassa, det vill säga alla levande varelsers vikt (minus vätskeinnehållet) och den antropogena massan, det vill säga den sammanlagda vikten av all mänsklig infrastruktur. För c:a 100 år sedan uppgick den antropogena massan till c:a 35 gigaton vilket motsvarar endast 3 procent av vikten av alla levande organismer, den totala biomassan på vår jord.

Men sedan dess har den antropogena massan fördubblats ungefär vart 20:e år, medan den totala biomassan lika stadigt minskat. Från och med cirka 2020 beräknas därmed den antropogena massan vara större än den totala biomassan på jorden.

Och den fortsätter att växa. Exponentiellt.

Så vad måste vi sluta med?


Illustration: Amanda Montañez


Illustration: anthropomass.org

Beräknade relationer mellan antropogenisk massa och biomassa
1910, 1940, 1980, 2020 och 2040:

Illustration: anthropomass.org

Mobildeln längst ned>

Specialfält för mobilvisning nedan. Ställ i så fall in responsive-visningar!

Frihetsförmedlingen är en självorganiserad myndighet, en tankesmedja och ett konstverk med uppdrag att stödja människors frigörelse från strukturer som låser dem inne i lönearbete och ekonomism.
Vår tids fixering vid jobbskapande och tillväxt framstår alltmer som ett hot mot både planeten och kommande generationer. Avancerad teknologi har radikalt ökat möjligheten att befria majoriteten från tvånget att lönearbeta, men används i dag främst för att skapa onödiga jobb som människor dessutom mår dåligt av att utföra. Samtidigt bestraffas de arbetslösa med systematiska tvångsåtgärder.
Frihetsförmedlingens viktigaste ansvar är därför att minimera och helst förhindra meningslös sysselsättning samt att motverka det generella kravet att stå till arbetsmarknadens förfogande. Förmedlingens övergripande målsättningar är att ge befolkningen stöd och struktur för frigörelse, att successivt öka det allmänna handlingsutrymmet och att inspirera till ett mänskligare samhällsbygge.
Frihetsförmedlingen initierades 2014 av konstnärerna Lars Noväng och John Huntington, vilka sedan starten gemensamt leder och utvecklar verksamheten.

Gästkrönika: Vågar du vara fri?

Kanske en underlig fråga. För visst är det väl alla människors önskan, att vara fria? Få ord har väl, åtminstone vid första anblicken, en så grundmurat positiv klang som fri och frihet. Men, menar jag, ett närmare studium visar att saken inte är så självklar.
Vad betyder frihet? Ett sätt att försöka ringa in begreppet är att fundera över dess motsats: ofri, fången, kanske begränsad, kontrollerad. Dessa ord har samtliga en negativ klang; det är någon annan som bestämmer över dig. Eller, och nu lägger vi i en högre växel, det är någon annan som bestämmer åt dig. Och det är här det blir lurigt.

Att vara fri är att göra vad du vill, att göra som du vill; att tänka som du vill. För tanken föregår alltid handlingen – talesättet att någon handlar först och tänker sedan är bara delvis korrekt. Det existerar alltid någon form av tanke innan en handling utförs, även om den tanken har tänkts långt tidigare. Den finns och den ligger till grund för handlingen.
Om du vill vara fri att göra som du vill, så måste du först tänka, bestämma vad det är du vill (göra). För att kunna bestämma vad det är du vill, så måste du ha medvetenhet. Och medvetenhet är en problematisk variabel.
Till en början förutsätter den en aktiv handling. Du måste skaffa dig din medvetenhet. Det betyder att du aktivt arbetar för att uppnå något – i det här fallet medvetenhet, som är en förutsättning för frihet. Friheten kommer alltså inte utan en arbetsinsats – vilket kan tyckas vara frihetens raka motsats. Därför är det enklare att låta någon annan bestämma åt dig.

Än värre är dock de värden som finns omkring dig. Dessa är värden som ofta omfattas av majoriteten av de människor du möter i din vardag – eftersom de väljer den enklaste vägen – och därför hänger deras värden tungt över din strävan efter medvetenhet och därmed frihet.

Det kan exempelvis vara så, att alla grannarna på din gata tycker det är helt okej att deras hundar skäller som besatta bara du går ut genom dörren, och när någon av hundarna galopperar fram till dig med fradgan hängande ur käften, och du ryggar tillbaka och förbereder dig på att säga adjö till minst en underarm, så säger ägaren: ”Åh han är inte farlig, han är bara nyfiken.” Men om du målar ditt eget hus i ett regnbågsmönster så anmäler de dig till kommunen och polisen och påstår att du får deras villor att sjunka i värde.
Eller grannarna tycker det är helt okej att festa högljutt i trädgården på lördagskvällen, och falla huvudstupa in i syrenhäckarna och trampa sönder späda ligusterplantor, och när du kommer gående så skränar de: ”Kom o ta dej en jävel för faaan!” Men om du lägger dig på din solstol en eftermiddag och röker en marijuanacigarrett i lugn och ro så kastar de snabbt in sina minderåriga barn i husen och anmäler dig.
Eller morbröder och fastrar sitter på släktkalaset och utgjuter sig över alla tiggare och flyktingar som kommer hit och ”lever på bidrag” och ”tar våra jobb” och ”inför sharialagar i vårt land”. Men om du försöker påpeka att det inte är tiggarna och flyktingarna som har gömt undan tusen miljarder euro på konton i Schweiz och på Caymanöarna, och att ett gissel som bankernas ockerräntor för den delen faktiskt är förbjudet enligt sharialagen, så blir det pinsamt tyst runt bordet.

Friheten har ett pris. Är du beredd att betala det?

Anders Lord

Anders Lord

Konstnär och skribent

Kanske en underlig fråga. För visst är det väl alla människors önskan, att vara fria? Få ord har väl, åtminstone vid första anblicken, en så grundmurat positiv klang som fri och frihet. Men, menar jag, ett närmare studium visar att saken inte är så självklar.

Vad betyder frihet?
Ett sätt att försöka ringa in begreppet är att fundera över dess motsats: ofri, fången, kanske begränsad, kontrollerad. Dessa ord har samtliga en negativ klang; det är någon annan som bestämmer över dig. Eller, och nu lägger vi i en högre växel, det är någon annan som bestämmer åt dig. Och det är här det blir lurigt.

Att vara fri är att göra vad du vill, att göra som du vill; att tänka som du vill. För tanken föregår alltid handlingen – talesättet att någon handlar först och tänker sedan är bara delvis korrekt. Det existerar alltid någon form av tanke innan en handling utförs, även om den tanken har tänkts långt tidigare. Den finns och den ligger till grund för handlingen.
Om du vill vara fri att göra som du vill, så måste du först tänka, bestämma vad det är du vill (göra). För att kunna bestämma vad det är du vill, så måste du ha medvetenhet. Och medvetenhet är en problematisk variabel.
Till en början förutsätter den en aktiv handling. Du måste skaffa dig din medvetenhet. Det betyder att du aktivt arbetar för att uppnå något – i det här fallet medvetenhet, som är en förutsättning för frihet. Friheten kommer alltså inte utan en arbetsinsats – vilket kan tyckas vara frihetens raka motsats. Därför är det enklare att låta någon annan bestämma åt dig.

Än värre är dock de värden som finns omkring dig. Dessa är värden som ofta omfattas av majoriteten av de människor du möter i din vardag – eftersom de väljer den enklaste vägen – och därför hänger deras värden tungt över din strävan efter medvetenhet och därmed frihet.

Det kan exempelvis vara så, att alla grannarna på din gata tycker det är helt okej att deras hundar skäller som besatta bara du går ut genom dörren, och när någon av hundarna galopperar fram till dig med fradgan hängande ur käften, och du ryggar tillbaka och förbereder dig på att säga adjö till minst en underarm, så säger ägaren: ”Åh han är inte farlig, han är bara nyfiken.” Men om du målar ditt eget hus i ett regnbågsmönster så anmäler de dig till kommunen och polisen och påstår att du får deras villor att sjunka i värde.
Eller grannarna tycker det är helt okej att festa högljutt i trädgården på lördagskvällen, och falla huvudstupa in i syrenhäckarna och trampa sönder späda ligusterplantor, och när du kommer gående så skränar de: ”Kom o ta dej en jävel för faaan!” Men om du lägger dig på din solstol en eftermiddag och röker en marijuanacigarrett i lugn och ro så kastar de snabbt in sina minderåriga barn i husen och anmäler dig.
Eller morbröder och fastrar sitter på släktkalaset och utgjuter sig över alla tiggare och flyktingar som kommer hit och ”lever på bidrag” och ”tar våra jobb” och ”inför sharialagar i vårt land”. Men om du försöker påpeka att det inte är tiggarna och flyktingarna som har gömt undan tusen miljarder euro på konton i Schweiz och på Caymanöarna, och att ett gissel som bankernas ockerräntor för den delen faktiskt är förbjudet enligt sharialagen, så blir det pinsamt tyst runt bordet.

Friheten har ett pris. Är du beredd att betala det?

Den farliga sysslolösheten

Ökad sysselsättning är ett uttalat mål från de flesta politiska läger. Vare sig man tror på sin retorik eller ej, är målsättningen tydlig: fler bör arbeta mer. Men om sysselsättning är det högsta målet, vad händer då med sysslolösheten?

Sysslolöshet i dess olika former är livsviktigt för ett uthålligt samhälle. Det som betraktas som att ”inte göra någonting” ur ett rådande perspektiv, är i själva verket ofta raka motsatsen. Skillnaden ligger i hur olika aktiviteter värderas. Att arbeta mot betalning står i dag högst på värdeskalan medan viktiga aktiviteter som att fundera, filosofera, skapa och vara social etc, hamnar väldigt långt ner. Men det är i sysslolösheten som det nyskapande, det politiska nytänkandet och de samhällsomvälvande idéerna ofta uppstår. Genom tid till eftertanke rör vi oss framåt.

Därför skapar sysslolösheten politisk oro. Nya idéer om samhället utmanar alltid de etablerade, och i ett samhälle med kortare arbetstid och mer tid för reflektion kommer nya trender och sociala mönster att växa fram, exempelvis konsumtions- och arbetskritiska, solidariska och medvetna. En riktning som skrämmer befintliga institutioner, näringsliv och stat.

Sysslolöshetens potential att utveckla samhället utmanar med andra ord etablissemanget. Är ”slackern” den nya revolutionären?

Frihetsförmedlingen

Frihetsförmedlingen

Sveriges största förmedlare av frihet

Ökad sysselsättning är ett uttalat mål från de flesta politiska läger. Vare sig man tror på sin retorik eller ej, är målsättningen tydlig: fler bör arbeta mer. Men om sysselsättning är det högsta målet, vad händer då med sysslolösheten?

Sysslolöshet i dess olika former är livsviktigt för ett uthålligt samhälle. Det som betraktas som att ”inte göra någonting” ur ett rådande perspektiv, är i själva verket ofta raka motsatsen. Skillnaden ligger i hur olika aktiviteter värderas. Att arbeta mot betalning står i dag högst på värdeskalan medan viktiga aktiviteter som att fundera, filosofera, skapa och vara social etc, hamnar väldigt långt ner. Men det är i sysslolösheten som det nyskapande, det politiska nytänkandet och de samhällsomvälvande idéerna ofta uppstår. Genom tid till eftertanke rör vi oss framåt.

Därför skapar sysslolösheten politisk oro. Nya idéer om samhället utmanar alltid de etablerade, och i ett samhälle med kortare arbetstid och mer tid för reflektion kommer nya trender och sociala mönster att växa fram, exempelvis konsumtions- och arbetskritiska, solidariska och medvetna. En riktning som skrämmer befintliga institutioner, näringsliv och stat.

Sysslolöshetens potential att utveckla samhället utmanar med andra ord etablissemanget. Är ”slackern” den nya revolutionären?

Finns alternativet till arbetssamhället i själva verket?

Vårt språk är sedan länge jobbfixerat. Nästan oavsett vad vi ägnar oss åt, tänker vi på det som jobb. Svaret på frågan “vad jobbar du med?” definierar oss.

Och alla jobbar på. Även långtidsarbetslösa jobbar numera heltid, i bidrags- finansierade och tomma låtsasjobb. Allt för att “göra rätt för sig” enligt arbetsideologin och därigenom “få rätt till” den eftertraktade ledigheten; till en fritid fylld av en massa obetalt arbete i konsumtionsfabriken, på gymet eller i andra sammanhang där man förväntas gratisjobba för att öka sin attraktivitet på olika marknader, främst arbetsmarknaden. Ytterst lite tid återstår för sådana handlingar som är värdefulla på sätt som inte kan räknas i pengar eller omsättas på en marknad; handlingar som är lekfulla och därför ofta nyskapande, uppfinningsrika, kärleksfulla, omvårdande, tillfredsställande, kul. Aktiviteter som man bara har lust till som fri människa.

På engelska är det fortfarande en viss skillnad mellan orden work och labour, där det senare beskriver vad man tvingas till för att kunna sätta mat på bordet. Men på svenska tänker vi på bådadera som jobb – hela vägen till den ytterlighet där konstnären går till ateljén för att jobba. Frihetsförmedlingen menar att om vi ska kunna ta oss bort från arbetslinjen måste vi börja i språket, åter börja göra skillnad mellan påtvingade sysslor och sådant man åstadkommer av fri vilja, för att bättre förstå att värdesätta det senare framför det förra.

– – –
Bild: Mary Cassatt: Lydia at the Tapestry Loom, c. 1881

Start / Artiklar / …

Finns alternativet till arbetssamhället i själva verket?

Frihetsförmedlingen

Frihetsförmedlingen

Sveriges största förmedlare av frihet

Vårt språk är sedan länge jobbfixerat. Nästan oavsett vad vi ägnar oss åt, tänker vi på det som jobb. Svaret på frågan “vad jobbar du med?” definierar oss.

Och alla jobbar på. Även långtidsarbetslösa jobbar numera heltid, i bidrags- finansierade och tomma låtsasjobb. Allt för att “göra rätt för sig” enligt arbetsideologin och därigenom “få rätt till” den eftertraktade ledigheten; till en fritid fylld av en massa obetalt arbete i konsumtionsfabriken, på gymet eller i andra sammanhang där man förväntas gratisjobba för att öka sin attraktivitet på olika marknader, främst arbetsmarknaden. Ytterst lite tid återstår för sådana handlingar som är värdefulla på sätt som inte kan räknas i pengar eller omsättas på en marknad; handlingar som är lekfulla och därför ofta nyskapande, uppfinningsrika, kärleksfulla, omvårdande, tillfredsställande, kul. Aktiviteter som man bara har lust till som fri människa.

På engelska är det fortfarande en viss skillnad mellan orden work och labour, där det senare beskriver vad man tvingas till för att kunna sätta mat på bordet. Men på svenska tänker vi på bådadera som jobb – hela vägen till den ytterlighet där konstnären går till ateljén för att jobba. Frihetsförmedlingen menar att om vi ska kunna ta oss bort från arbetslinjen måste vi börja i språket, åter börja göra skillnad mellan påtvingade sysslor och sådant man åstadkommer av fri vilja, för att bättre förstå att värdesätta det senare framför det förra.

Ordet Work finns faktiskt på svenska. Det heter verk. Verk som i konstverk, eller livsverk. Verk som i verkstad, stället där man verkar. Verk som i mänsklig verksamhet. Verk som gör oss till människor, snarare än enbart agenter på en marknad.

Låt oss ta avstamp i denna reflektion i en strävan att bättre förstå och kategorisera arbetet i dess olika former.
Frihetsförmedlingen föreslår att vi från och med nu börjar särskilja tre aspekter av den mänskliga aktivitet som brukar klumpas samman i kategorin “arbete” eller “jobb”:

– Den första kategorin, arbete, kan då avse aktiviteter som krävs för att sätta mat på bordet och ha tak över huvudet, syndafallets pris om man så vill.
– Kategori nummer två, jobb, beskriver rådande organisationsmodell för värdeskapande och tillväxt i det kapitalistiska arbetssamhället. En organisations- modell som utvecklingen verkar ha sprungit ifrån, varför vi gemensamt behöver fråga oss hur vi ska kunna ersätta den utan alltför stora samhälleliga konvulsioner och mänskligt lidande.
– Kategori nummer tre, verk, menar vi är den högsta mänskliga aktiviteten, syndafallets vinst om man så vill, den skapande mänskliga förmåga som gör att vi ibland kan åstadkomma små underverk.

Arbetssamhället har under en lång period hindrat de flesta av oss från att verka.
Har vi råd att fortsätta med den modellen?

– – –
Bild: Mary Cassatt: Lydia at the Tapestry Loom, c. 1881

Kan mindre arbete rädda miljön?

Från de flesta politiska håll menar man i dag att ännu mer arbete ska göra samhället bättre. Samtidigt är det uppenbart att vi redan nu ägnar oss åt överproduktion av diverse mer eller mindre nödvändiga varor och tjänster. Något som också skapar en social kultur där människor tvingas till överkonsumtion för att uppnå acceptabel social status.

Frihetsförmedlingen har ett långsiktigt perspektiv på frihet. Ett av våra uppdrag är att ha ett samlat ansvar för moralfrågor inom frihetspolitiken och där ingår miljö- och klimatfrågorna.

För att alla skall kunna utöva sin frihet måste Sverige kunna behålla en miljö där maten går att äta och där marken går att bruka i ett klimat med rimliga temperaturer. Vi måste bli ett hållbart samhälle som inte utarmar jordens resurser. Detta kräver att vi tänker om radikalt vad gäller arbete och produktion. Vi måste upphöra med onödigt arbete som driver på denna utveckling, som ett nödvändigt och viktigt steg närmare en lösning på dagens miljöproblematik.
Frihetsförmedlingen har därför tydligt fokus på att motverka fixeringen vid jobb, den institutionaliserade form av arbete som i dag står i vägen för samhällets verkliga behov av förnyelse, omställning och hållbarhet.

En viktig anledning till att arbetssamhället nu krisar här i västerlandet är att internet, som någon sa, “plötsligt gjorde det lättare att organisera saker”. Detta har bl.a. fått till följd att våra konsumtionsvaror hela tiden blir billigare tack vare att människor tvingas konkurrera om fabriksarbete globalt i stället för som tidigare lokalt, vilket lett till att slaveri i princip återinförts.
En fråga vi måste ställa oss är om den robotisering här på hemmaplan som skulle kunna möjliggöra för oss att luta oss tillbaka och njuta av en arbetsfri tillvaro, kan finansieras utan detta djupt orättvisa system? Går det att försvara en sådan global omfördelning, moraliskt, miljömässigt?

När det gäller frågan om vad som behöver komma efter arbetssamhället, förespråkar Frihetsförmedlingen därför en radikal hållning, som innebär att vi tillsammans och på djupet frågar oss hur ett gott gemensamt liv kan levas, ett liv där vi varken förtär varandra eller det klot där vi är satta att leva och verka tillsammans.
Arbetssamhället hindrar oss i dag utan tvekan ifrån att ta tillvara och fördela resurser på ett effektivare sätt, sätt som skulle innebära ett gott liv som är mindre resurskrävande. Basinkomst är ett möjligt svar på hur en sådan resursfördelning kunde gå till – men om basinkomst i det rika norra Europa kräver fortsatt “värdeskapande” i en ekonomisk struktur som bygger på ständigt ökande klyftor och slavarbete i tredje världen, blir inte heller basinkomst en hållbar idé.

Frågan blir då: hur gör vi? Hur befriar vi oss från arbetssamhället på riktigt?

– – –
Foto: Simon Migaj, Pexels

Frihetsförmedlingen

Frihetsförmedlingen

Sveriges största förmedlare av frihet

Från de flesta politiska håll menar man i dag att ännu mer arbete ska göra samhället bättre. Samtidigt är det uppenbart att vi redan nu ägnar oss åt överproduktion av diverse mer eller mindre nödvändiga varor och tjänster. Något som också skapar en social kultur där människor tvingas till överkonsumtion för att uppnå acceptabel social status.

Frihetsförmedlingen har ett långsiktigt perspektiv på frihet. Ett av våra uppdrag är att ha ett samlat ansvar för moralfrågor inom frihetspolitiken och där ingår miljö- och klimatfrågorna.

För att alla skall kunna utöva sin frihet måste Sverige kunna behålla en miljö där maten går att äta och där marken går att bruka i ett klimat med rimliga temperaturer. Vi måste bli ett hållbart samhälle som inte utarmar jordens resurser. Detta kräver att vi tänker om radikalt vad gäller arbete och produktion. Vi måste upphöra med onödigt arbete som driver på denna utveckling, som ett nödvändigt och viktigt steg närmare en lösning på dagens miljöproblematik.
Frihetsförmedlingen har därför tydligt fokus på att motverka fixeringen vid jobb, den institutionaliserade form av arbete som i dag står i vägen för samhällets verkliga behov av förnyelse, omställning och hållbarhet.

En viktig anledning till att arbetssamhället nu krisar här i västerlandet är att internet, som någon sa, “plötsligt gjorde det lättare att organisera saker”. Detta har bl.a. fått till följd att våra konsumtionsvaror hela tiden blir billigare tack vare att människor tvingas konkurrera om fabriksarbete globalt i stället för som tidigare lokalt, vilket lett till att slaveri i princip återinförts.
En fråga vi måste ställa oss är om den robotisering här på hemmaplan som skulle kunna möjliggöra för oss att luta oss tillbaka och njuta av en arbetsfri tillvaro, kan finansieras utan detta djupt orättvisa system? Går det att försvara en sådan global omfördelning, moraliskt, miljömässigt?

När det gäller frågan om vad som behöver komma efter arbetssamhället, förespråkar Frihetsförmedlingen därför en radikal hållning, som innebär att vi tillsammans och på djupet frågar oss hur ett gott gemensamt liv kan levas, ett liv där vi varken förtär varandra eller det klot där vi är satta att leva och verka tillsammans.
Arbetssamhället hindrar oss i dag utan tvekan ifrån att ta tillvara och fördela resurser på ett effektivare sätt, sätt som skulle innebära ett gott liv som är mindre resurskrävande. Basinkomst är ett möjligt svar på hur en sådan resursfördelning kunde gå till – men om basinkomst i det rika norra Europa kräver fortsatt “värdeskapande” i en ekonomisk struktur som bygger på ständigt ökande klyftor och slavarbete i tredje världen, blir inte heller basinkomst en hållbar idé.

Frågan blir då: hur gör vi? Hur befriar vi oss från arbetssamhället på riktigt?

– – –
Foto: Simon Migaj, Pexels

Ta din frihet – Från vem?

Frihetsförmedlingen har en positiv syn på frihet, vårt synsätt är att frihet inte är en bristvara, utan tvärtom en resurs som är outtömlig och ackumulativ, att möjligheterna till frihet ökar för varje erövrad frihetsmöjlighet och att varje person som upplever sig fri också skapar möjligheter för ännu fler att bli fria.

Men det finns en hake. Tyvärr finns det människor som ser sina egna behov som viktigare eller mer värda än andras och som utövar sin frihet på sätt som begränsar utrymmet för andras frigörelse. Ibland kan det vara svårt att se vilken plats man tar eller vilken makt man utövar i dessa sammanhang, svårt att förstå eller märka hur ens frihet möjligen inskränker någon annans. Frågan blir: Kan jag göra precis vad jag vill och känner för, om det innebär att mina friheter inskränker andras? Och om jag svarar nej på den frågan blir följdfrågan: hur utövar jag i så fall min frihet i en harmonisk samklang med omgivningen?

Det finns naturligtvis inget enkelt eller entydigt svar på dessa frågor, men Frihetsförmedlingen vill föreslå en tumregel som man alltid kan ta till om man känner att man löper risk att minska någon annans frihet genom den frihet man själv tar sig: Inskränk aldrig friheten för någon som har en svagare eller osäkrare position i samhället än du själv. Att utöka sina egna frihetsmöjligheter på bekostnad av personer som har en starkare eller säkrare position i samhället kan däremot moraliskt försvaras om inga alternativ finns som inte alls inskränker någons frihet över huvud taget.

Glöm inte heller att en sådan moralisk ekvation endast krävs i de fall då alla inblandade föreställer sig att frihetsutrymmet är begränsat (vilket i så fall kan omförhandlas). Om alla kommer överens om att utrymmet för frihet är obegränsat och är beredda att ta gemensamt ansvar för alla konsekvenser av denna överenskommelse, slipper man ovanstående moralkonflikt.

Frihetsförmedlingen

Frihetsförmedlingen

Sveriges största förmedlare av frihet

Frihetsförmedlingen har en positiv syn på frihet, vårt synsätt är att frihet inte är en bristvara, utan tvärtom en resurs som är outtömlig och ackumulativ, att möjligheterna till frihet ökar för varje erövrad frihetsmöjlighet och att varje person som upplever sig fri också skapar möjligheter för ännu fler att bli fria.

Men det finns en hake. Tyvärr finns det människor som ser sina egna behov som viktigare eller mer värda än andras och som utövar sin frihet på sätt som begränsar utrymmet för andras frigörelse. Ibland kan det vara svårt att se vilken plats man tar eller vilken makt man utövar i dessa sammanhang, svårt att förstå eller märka hur ens frihet möjligen inskränker någon annans. Frågan blir: Kan jag göra precis vad jag vill och känner för, om det innebär att mina friheter inskränker andras? Och om jag svarar nej på den frågan blir följdfrågan: hur utövar jag i så fall min frihet i en harmonisk samklang med omgivningen?

Det finns naturligtvis inget enkelt eller entydigt svar på dessa frågor, men Frihetsförmedlingen vill föreslå en tumregel som man alltid kan ta till om man känner att man löper risk att minska någon annans frihet genom den frihet man själv tar sig: Inskränk aldrig friheten för någon som har en svagare eller osäkrare position i samhället än du själv. Att utöka sina egna frihetsmöjligheter på bekostnad av personer som har en starkare eller säkrare position i samhället kan däremot moraliskt försvaras om inga alternativ finns som inte alls inskränker någons frihet över huvud taget.

Glöm inte heller att en sådan moralisk ekvation endast krävs i de fall då alla inblandade föreställer sig att frihetsutrymmet är begränsat (vilket i så fall kan omförhandlas). Om alla kommer överens om att utrymmet för frihet är obegränsat och är beredda att ta gemensamt ansvar för alla konsekvenser av denna överenskommelse, slipper man ovanstående moralkonflikt.

Skall du upp eller ned?

Under nästan hundra år, från början av 1900-talet och framåt, har vi kunnat lita på att utbildning leder till ett bättre liv. Den nyliberala revolutionen med tillhörande globalisering har dock gjort denna gamla sanning högst osäker.

Skulle annonsen på bilden publiceras i dag, borde den (förutom att illustreras med foton av både kvinnor och män, personer med olika bakgrund etc.) förses med undertexten “Du behöver inte bara utbildning, du behöver också ha resursstarka föräldrar, en god portion tur och framförallt vara född i rätt land. Välkommen till livets lotteri!”

Friheten att vara sin egen lyckas smed och skapa sig bättre ekonomi med hjälp av studier och hårt arbete, har i och med detta berövats den postindustriella människan. Därmed är The American Dream stendöd, både på hemmaplan och i sina olika nationella varianter (detta faktum tycks av någon anledning ha undgått dagens politiker, som oavsett kulör upprepar sitt gamla mantra att utbildning kommer att leda till jobb och tillväxt). Det finns dock ingen större anledning att sörja den amerikanska drömmens frånfälle, eftersom den varit oupplösligt förbunden med ständigt ökande klyftor. I stället bör vi lyfta blicken och fråga oss hur lärande, kunskap och välstånd kan hänga samman på nya sätt som är relevanta för vår tid. Om utbildning inte längre leder till jobb, bör vi kanske passa på att återknyta bekantskapen med bildningen?

De kortsiktiga och instrumentella utbildningar som är idealet i dagens politiska klimat innebär ett stelt fasthållande vid det förflutna. Unga människor tvingas också skuldsätta sig förgäves för att utbilda sig till jobb som redan försvunnit. Vårt samhälle är statt i stark förändring och är i skriande behov av nytänkande och alternativa idéer. Snarare än utbildning behöver vi nu bildning, bred och grundläggande kunskap, eller med Ellen Keys formulering: ”det man har kvar när man glömt allt man lärt sig”. Frihetsförmedlingen förespråkar därför ett nytt bildningsideal för 2000-talet, kopplat till en politik som tar idén om livslångt lärande på allvar genom att erbjuda alla möjligheten att kostnadsfritt och obegränsat ägna sig åt fria studier.

Frihetsförmedlingen

Frihetsförmedlingen

Sveriges största förmedlare av frihet

Under nästan hundra år, från början av 1900-talet och framåt, har vi kunnat lita på att utbildning leder till ett bättre liv. Den nyliberala revolutionen med tillhörande globalisering har dock gjort denna gamla sanning högst osäker.



Skulle annonsen på bilden publiceras i dag, borde den (förutom att illustreras med foton av både kvinnor och män, personer med olika bakgrund etc.) förses med undertexten “Du behöver inte bara utbildning, du behöver också ha resursstarka föräldrar, en god portion tur och framförallt vara född i rätt land. Välkommen till livets lotteri!”

Friheten att vara sin egen lyckas smed och skapa sig bättre ekonomi med hjälp av studier och hårt arbete, har i och med detta berövats den postindustriella människan. Därmed är The American Dream stendöd, både på hemmaplan och i sina olika nationella varianter (detta faktum tycks av någon anledning ha undgått dagens politiker, som oavsett kulör upprepar sitt gamla mantra att utbildning kommer att leda till jobb och tillväxt). Det finns dock ingen större anledning att sörja den amerikanska drömmens frånfälle, eftersom den varit oupplösligt förbunden med ständigt ökande klyftor. I stället bör vi lyfta blicken och fråga oss hur lärande, kunskap och välstånd kan hänga samman på nya sätt som är relevanta för vår tid. Om utbildning inte längre leder till jobb, bör vi kanske passa på att återknyta bekantskapen med bildningen?

De kortsiktiga och instrumentella utbildningar som är idealet i dagens politiska klimat innebär ett stelt fasthållande vid det förflutna. Unga människor tvingas också skuldsätta sig förgäves för att utbilda sig till jobb som redan försvunnit. Vårt samhälle är statt i stark förändring och är i skriande behov av nytänkande och alternativa idéer. Snarare än utbildning behöver vi nu bildning, bred och grundläggande kunskap, eller med Ellen Keys formulering: ”det man har kvar när man glömt allt man lärt sig”. Frihetsförmedlingen förespråkar därför ett nytt bildningsideal för 2000-talet, kopplat till en politik som tar idén om livslångt lärande på allvar genom att erbjuda alla möjligheten att kostnadsfritt och obegränsat ägna sig åt fria studier.

Mer drama i arbetets teater

Skådespelet fortsätter, teaterpjäsen verkar ha ett oändligt antal akter och både publik och skådespelare börjar bli både trötta och uttråkade.

Kommer det ingen upplösning, en twist eller final som förklarar vad hela pjäsen egentligen går ut på? Eller är det ett skådespel som bara fortsätter för att hålla oss upptagna och inte börja titta i andra riktningar, en förströelse som precis som gladiatorspelen fungerar som en mytologisk avledningsmanöver som gör det möjligt att fortsätta upprätthålla en totalitär regim, en hänsynslös maskin.

Science Fiction-författaren Ursula K. le Guin uttryckte det nyligen såhär: “We live in capitalism. Its power seems inescapable. So did the divine right of kings.”

Arbetets teater är en pjäs som vi repeterat in redan som skolbarn, för att sedan bli skådespelare på livstid. Men pjäsen om arbetet håller på att bli bisarr, vi känner inte längre igen oss i karaktärernas motiv och drivkrafter. Men eftersom alla andra deltar i pjäsen, fortsätter vi att spela med.

Det är kanske dags att konfrontera regissören, att fråga manusskrivaren vad som är dramats upplösning? Får vi inga svar ska vi kanske sluta låta undersåtarna förbli undersåtar när kungen lämnar över kronan till sin manliga arvtagare under ordade former, för att i stället införa mer drama på scenen, skapa tvära kast och oväntade vändningar i en annars dammig och förutsägbar dramaturgi.

Slutet är inte gudagivet.

Frihetsförmedlingen

Frihetsförmedlingen

Sveriges största förmedlare av frihet

Skådespelet fortsätter, teaterpjäsen verkar ha ett oändligt antal akter och både publik och skådespelare börjar bli både trötta och uttråkade.

Kommer det ingen upplösning, en twist eller final som förklarar vad hela pjäsen egentligen går ut på? Eller är det ett skådespel som bara fortsätter för att hålla oss upptagna och inte börja titta i andra riktningar, en förströelse som precis som gladiatorspelen fungerar som en mytologisk avledningsmanöver som gör det möjligt att fortsätta upprätthålla en totalitär regim, en hänsynslös maskin.

Science Fiction-författaren Ursula K. le Guin uttryckte det nyligen såhär: “We live in capitalism. Its power seems inescapable. So did the divine right of kings.”

Arbetets teater är en pjäs som vi repeterat in redan som skolbarn, för att sedan bli skådespelare på livstid. Men pjäsen om arbetet håller på att bli bisarr, vi känner inte längre igen oss i karaktärernas motiv och drivkrafter. Men eftersom alla andra deltar i pjäsen, fortsätter vi att spela med.

Det är kanske dags att konfrontera regissören, att fråga manusskrivaren vad som är dramats upplösning? Får vi inga svar ska vi kanske sluta låta undersåtarna förbli undersåtar när kungen lämnar över kronan till sin manliga arvtagare under ordade former, för att i stället införa mer drama på scenen, skapa tvära kast och oväntade vändningar i en annars dammig och förutsägbar dramaturgi.

Slutet är inte gudagivet.